Ur ”Medicin mot melankoli” av Pamela Jaskoviak

I Pamela Jaskoviaks debutbok ”Svart tulpan (Polycolor)” från 1995 skrevs det med ”läppstift på spegelglas”. Med urbana scenerier, ironiska undertoner och referenser till plast och polaroid, hyperrymden och Stjärnornas krig, kom hon att kallas för en postmodern lyriker. Titelns tulpan är inte i första hand en blomma utan en hårfärgningsnyans, med doft av metall.

Färgerna och blommorna, artificiella eller inte, liksom det oförutsägbara, starkt laddade bildspråket har fortsatt känneteckna Jaskoviaks dikt. I andra diktsamlingen ”På stranden” (1996) kan en färja vara svavelgul och havet snorgrönt. I den följande ”Suburbia” (2001), en lyrisk berättelse eller ett slags poetisk kollektivroman i förortsmiljö, är himlen blåmärksblå och grillarna grå skelett. Motiv och bilder återkommer i Pamela Jaskoviaks dikter, samtidigt som de förflyttar sig i takt med livet. I ”Regnet och gräset” (2011) är det ett familjeliv från sommar till höst som skildras i ett stilla regn av sinnesintryck och stämningar. Anslaget är dovare och tyngre i senaste diktsamlingen ”Medicin mot melankoli”, där kropp och sinnestillstånd flyter samman med en natur som ångar av sensommarens förruttnelse.

Pamela Jaskoviak har också gett ut dramatik, barnböcker och romaner, som ”Agadir, my Love” (1999). 2022 utkom novellsamlingen ”Kvinnor utan män”. Hon medverkar regelbundet i Sveriges Radio som kåsör i Godmorgon världen.

DIKT: Ur "Medicin mot melankoli" av Pamela Jaskoviak

DIKTSAMLING: Medicin mot melankoli (Pequod, 2023)

MUSIK: Claude Debussy: La fille aux cheveux de lin

EXEKUTÖR: Jean-Efflam Bavouzet, piano