Världen är så stor – och liten samtidigt: Marina Nilsson Malmström, Helsingfors
"Ge dig bara ut!" Så var rådet – snabbt, så att man inte är hemma när prestationsångesten knackar på dörren.
Det var en utrikesräv som beskrev hur det bästa och viktigaste rådet skulle vara till en ny korre, som vi ju slarvigt säger i stället för korrespondent. Nu är ju jag inte riktigt en korrespondent. Rätt är utsänd. Jag är alltså utsänd av Sveriges Radio att bo i Helsingfors i slutet av sommaren och bevaka både Finland, Baltikum och Polen. Det ska bli awesome, som barnens kusin från Italien strösslade sommarveckorna i Sverige med, strax innan jag åkte.
Nämen vad säger din man om det? Valde du land själv eller? Och barnen? Jaja, allt är okejat med alla och absolut valde jag Finland! Är du galen? Jag blev kär redan i början av min journalistkarriär när jag sommarjobbade här, i Vasa i nordvästra Finland. Jag hade inte fått sommarvikariat någonstans, för jag hade just börjat på journalistutbildningen.
Men så sa en gammal kollega från ett extrajobb, som flyttat hem till Vasa efter många år i Stockholm, att jag kunde väl lika gärna testa att söka där. Sagt och gjort – jag sökte och fick komma över.
Det är lätt att romantisera bakåt i tiden, vi har säkert alla en tid som vi egentligen vet var ganska slitig, men på något vis fastnade den i hjärtat eftersom den kom att forma oss på ett eller annat sätt. I alla fall mig.
När jag nu tänker tillbaka är det mest ljusa kvällar, att få låna någon garvad reporters rum och längtansfullt titta på klasarna av presskort från olika evenemang hon bevakat. Att vara så där ung så att man någonstans vet att man borde veta mer men det spelar ingen roll, att man bara vågar. Det kan väl få vem som helst att bli nostalgisk. Allt slitet är värt, därför att man plöjer man ner och hoppas på en framtid som ska spira, gro och någon gång bara digna av presskort.
Nu är jag tillbaka. Både i Finland och i känslan av att man måste knipa ihop tårna. För det är nu som flygmotorerna tar mig upp i luften och gör mellanlandningar i människors vardag. Med nyplockade ord – framför mig i datorn – pusslet ska läggas, för att nå fram till de öron som är öppna där hemma.
Jag flög häromdagen så långt norrut som jag bara sett på film. Uppe i Sàpmi. Å när jag landat körde jag tio mil till. Efter det, båt dit inga bilvägar går. För jag ville fråga den herde som tar hand om ett gäng får där, hur livet är. Hur det är att jobba i så öppna landskap att kanske till och med Lundell skulle börja fundera över när öppna landskap börjar kännas lätt klaustrofobiska egentligen?
Uppe i en av bodarna står en kökssoffa. En säkert hundra år gamla kökssoffa. Det vet jag, för jag har en exakt likadan i mitt kök, någonstans i söderkrokarna kring Stockholm. Visst säger det någonting om hur fantastiskt stor och liten den här världen kan va?
