Världens kanske bästa land: Maria Persson Löfgren, Tbilisi

3:30 min
Utrikeskrönikan 1 oktober 2021.

Tbilisi, fredag.

Min första träff med det georgiska skedde i ett kök i Moskva tidigt 90-tal när Shota slängde upp tre oplockade hönor på diskbänken med tanken att jag skulle tillaga dem. Men insåg felbedömningen och tog över och där kom första skälet till varför det här landet är ett av världens bästa: maten!

Färsk koriander, valnötter, granatäpplen, chatjapuris drypande av salt fårost, sulguniost, satsivi, kycklingar i valnötssås, nej nu blir jag hungrig och det är långt till närmsta butik här uppe på berget.

Jo, världens bästa land fick sig en rejäl törn i starten vid fyrasnåret i morgonens mörker när jag anlände. Efter en rallyfest i nån slags omgjord Toyotabil, säkert stulen och uppfräschad på bilmarknaden här i stan, åkte vi i 145 mot min väntande hotellsäng. Betsys, nu kommer jag, tänkte jag och mindes utsikt, god mat, trevliga människor och tja...

De hade ju mejlat mig mitt bokningsnummer och ett varmt välkommen, precis vad du kan förvänta dig av världens bästa lands folk.

Att då mötas av beckmörker och igenbommade dörrar tär lite på ens benhårda kärlek till georgierna. De är dramatiska och känslosamma, men att lämna mig sådär strandsatt mitt i natten hade jag inte väntat mig. Inte efter att jag flugit halva natten sittande bredvid en storgråtande georgier. Nej, jag kände inte honom, och nej, jag kunde inte trösta den store bölande mannen med tjurnacke.

Hade jag kunnat brista ut i georgiskt fyrstämmig a capella-sång kanske han hade lugnat sig och stämt in. De gör det georgierna lite var som helst, faktiskt. Sången är självklart en del av min kärlek till Georgien.

Nåväl, hotellet var stängt – coronastängt, det visste alla utom hotellets egen hemsida ihopsnickrad 2021 och som på något konstigt vis svarar för virtuella bokningar av en typ som bara finns i cybervärlden.

I verkliga världen fanns jag, men vilken tur – Georgien alltså – jag hittar en vaken Giga i grannhuset, som också ”are are” är ett hotell! Där sitter jag nu och njuter en annan utsikt , hotellet heter ju the View så det måste finnas och Giga frågar så fort han ser mig om det är något jag vill ha hjälp med, han kan göra vad som helst, vill jag ha lite te kanske.

Generositeten georgisk, så klart!

Och till er som nu börjar undra om tanten har tittat för djupt i saperaviglaset kan jag genast dementera, för vinbonden i Khakheti där jag var, hade gått över till kiwiodling eftersom druvorna bär sig så illa åt, ramlar ned, blir insektsangripna och ändå inte går att sälja till rimligt pris.

Annars är faktiskt vinet skäl nog att gilla Georgien, det som görs nu alltså - då när jag fick besök i Moskva av Shota gick det knappt att dricka, trots att landet redan då kallade sig vinets vagga.