Vem får fast anställning i kärleksprekariatet?

9:57 min
Emotionella egenföretagare och imaginära förhållanden utmärker vår tid. Katarina Wikars läser sociologen Eva Illouz och funderar över frånvarons frekvensnivå.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2020.

Var flämtar den lilla kärleken idag? I en tid då många inte vill engagera sig, inte kan välja, inte vet vad de känner. Där det gäller att skapa ömsesidig distansering och inte göra sig några förväntningar. Duktigast på att hantera ovissheten vinner. Och vem har inte suttit med väninnorna och försökt tyda ett knapphändigt mail, vad menade han egentligen med ”ha det så bra”. Den franska konstnären Sophie Calle gjorde en underbar rosa blank bok ”Take care of yourself” utifrån ett sånt standard-göra-slut-mail – hon lät 107 kvinnor med olika yrken tolka det och den eventuella undertexten: dansa det, dissekera det, andas ut det, göra lingvistiska och juridiska analyser av det. En hel skolklass fick jobba med dess dramaturgiska kurva. En ekonom uppställde en balansräkning där upprepningarna kostade extra. Och slutligen åt en papegoja upp brevet. Move on, sa sexologen.

107 konstruktiva lösningar på vad väninnorna och jag har ältat i årtionden, typ mellan femton och femtio. De vaga premisserna. Vad säger dom egentligen? Var vi kulturellt betingade att bli sittande med känsloältandet i knäet? Varför la jag ut 15 000 på en KBT-terapeut som ritade det lilla ledsna barnet i mig på ett blädderblock medan han med en uppgiven gest fadade ut gång efter annan?  Makt är att känna minst men vilka kontrakt skulle då en liten relation behöva för att inte vara helt otrygg?

I detta ovissa läge kan man lyfta blicken till en sociologs nivå och granska den emotionella distansen och människans eventuella värde på relationsmarknaden och fråga sig: Är det samhällsordningen som gör att jag fryser så jag skakar?

Kärleken har i senkapitalismen blivit allt flyktigare, och det var ett bra tag sen guru-sociologen Zygmunt Bauman skrev ”Liquid love.” Vi kan inte tolka andras känslor eller våra egna eventuella. Vi vet inte vad vi vill ha, bara något annat. Om vi blev nöjda skulle vi sluta att konsumera. Känns det igen? Att aldrig vara tillfreds? Valfrihetens ideologi har blivit vägledande även i känslolivet. Överbyggnaden är tyngre än någonsin: relationsexperter och dejtingindustri för att inte tala om självhjälpsböcker och det tar en halv sekund att bli bortswipad på Tinder.

Kan det behövas nya ord för icke-känslorna? frågar den israeliska sociologen Eva Illouz i uppföljaren till succén ”Därför gör kärlek ont.” Den heter ”Därför tar kärleken slut.” Jag kan gå när som. Vi har väl inte lovat varandra något. Ett enda stort kärleksprekariat driver runt. Man kan inte få sparken om man inte ens är anställd. Illouz frågar strängt: "hur har de tillfälliga sexuella förbindelserna och den allmänna sexualiseringen av våra relationer förändrat vårt sätt att bygga relationer?"

Kroppen ligger runt. Känslorna svävar i ovissheten. Sex följs numera av den ångestladdade utmaningen att försöka utveckla känslor, hävdar hon. Och samtidigt gör kärleken inte så ont längre om den inte ens förmår finnas. Redan på åttiotalet sa jag ett långhårigt pojkvänsembryo: "Det hade varit bättre om vi hade lärt känna varann innan vi låg med varandra." Han rusade ut ur min lägenhet klockan fyra på morgonen, citerade Gunnar Björling och skrek att jag minsann inte skulle lyckas med att dekonstruera honom.

Situationship – är ett ord jag inte hört innan men hade haft stor nytta av i yngre upplaga, det är en klenare variant av Relationship: det finns ingen framtid, vi är inte offentliga, det här leder ingenstans, vi är ju överens om att vi inte har ett förhållande men ooops: jag gick visst helt upp i situationen. Det är ett situationship.

Det är som om alla är tonåringar igen. Man behöver inte göra fallstudier utan kan som Zygmunt Bauman bara konstatera.

Men kan det vara överflödet som får oss att bli loja och liksom liknöjda? Det finns alltid något bättre tre klick bort. Vad var det Marguerite Duras försökte lära oss för längesen? Att söka sig tillbaka till förlustens punkt. Jag matade några katter en sommar som var vana vid att få konstant för lite mat. De åt ögonblickligen upp sin snålt tilltagna ranson och ylade sen runt i timmar, stirrade på den tomma matskålen tills det var dags igen för några flagor torrfoder. Poeten Anne-Marie Berglund sa en gång att det är helt olika laddningar det handlar om, frånvaron har en helt annan frekvensnivå. Det intressanta i förälskelsen är just saknaden.

Är saknad en känsla? Eller är det hålet efter en känsla? Alla söker vi de där ögonblicken när vi drar oss bort från oss själva, skrev Duras, den distans till oss själva som vi har inom oss. Man vet ingenting, skrev hon, inte ett dugg om det man gör.

Det duger inte numera när vi lever i ett terapisamhälle så det är bara att fortsätta fråga experterna: Vad gör då alla uppbrott från mer eller mindre imaginära förhållanden med oss? Leder de till känslomässiga skador? Till romaner? Djuna Barnes tillbringade åtta år på barer i Paris på tjugotalet och letade efter sin notoriskt otrogna älskarinna. Det blev det modernistiska mästerverket ”Nattens skogar” till sist. Frågan är vad det blir för litteratur av de klena samtidskänslorna för inget får göra ont så länge som åtta år numera. Alla förespråkar: upp på banan, ut på marknaden, du är värd ett bättre liv, ha det så bra. Det är paradoxalt nog bara börsen som får vara nervös numera, vi andra ska vara emotionella egenföretagare även om vi inte har en aning om hur man bygger just tillit.

Även äktenskapen tar slut även om de bara får sista kapitlet i Därför tar kärleken slut. Många mikrotrauman ackumuleras. Det inrutade ifrågasätts. Det sexuella inaktiveras. Någon blir irriterad på det nya bordet och drar. Många män gör sorti för att slippa uttrycka sig, menar Illouz som är sociolog och inte psykolog, för terapeuterna har lärt medelklassens kvinnor att formulera de känslomässiga behoven och starta förhandlingar om allting. Lärt dem sätta ord på flyktiga stämningar. Du ser mig inte. Du motsvarar inte mina känslor. Du begränsar min frihet. Det är bara tonåringar och en och annan kulturarbetare som tror på romantisk kärlek, sa poeten Johan Jönson en gång. Alla andra vet att pengarna och statusen spelar roll.

Om det nu skulle slumpa sig så i att två människor blir attraherade av varandra kan de komma överens om att aldrig någonsin ha sex med varandra. Varför då? Just för att bevara mysteriet, inte schabbla bort det. Så sa hör och häpna författaren Erica Jong på äldre dagar, mest känd för sjuttiotalsromanen "Rädd att flyga". Vi måste tillbaka till sexualitetens mysterium, sa hon. Fantasin är alltid rikare än verkligheten. Redan Sapho kallade förresten Eros för en fiktionsvävare.

Kan det vara så att saknaden visar vad som är värdefullt, att det går att övervinna den ihåliga känslomässiga distansen med längtans blåa blomma. Antagligen inte, men försöka duger.