Vi som kan trixa till mer än tre: Johan Mathias Sommarström, Istanbul

3:35 min
Utrikeskrönika 6 oktober 2020.

Istanbul, onsdag.

Kan du också känna dig liten, lite sämre eller åtminstone lite okunnigare än andra?

Tog en promenad i går kväll.

Försökte desperat få inspiration till den alltid lika dödsångest bringande morgonbetraktelsen som går under namnet ”utrikeskrönika”.

Om någon skulle notera ett hårfäste som likt glaciärer i klimatförändring kryper uppåt, ett miljöskadligt kalhygge uppepå hjässan och svarta påsar likt sopsäckar under ögonen – ja, då är det helt korrekt uppfattat. Det är mitt krönikeångest-utseende.

Istanbul, ändå. En stad med 16 miljoner invånare, plus turister och oregistrerade migranter.

Det myllrar, dygnet runt. Gatumusiker överröstar varandra, turistskojare försöker lura med sig naiva besökare till barer där de får betala överpris. Mattförsäljare gnuggar händerna till ljudet av dollartecken.

Doften av baklava, kebab, fisk och grönsaker.

Försäljningsvagnar med ris, majs, grillade kastanjer, fyllda musslor eller grillade tunnbrödsrullar med fisk. Balik dürüm.

Istanbul – med de historiska byggnaderna, delfinerna som leker och hoppar i Bosporen, Galatatornet, båtturen mellan Europa och Asien. Tulpanerna.

Sedan finns ju också nationalismen, islamismen, förtrycket, fängslandet av obekväma journalister och intellektuella.

Maffiafamiljerna som styr den svarta marknaden med tentakler in i politiken.

Det är Istanbul, på gott och ont – men hur var det då med att känna sig liten, lite sämre eller åtminstone lite okunnigare än andra?

Här i Istanbul är första gången som jag inte känner så.

Som barn fanns det alltid de som var bättre, i skolan, på fotboll, som sjöng vackrare eller spelade sina instrument bättre. Hade videobandspelare, husvagnar eller snygga kläder. Jag kände mig underlägsen.

Som ungdom kunde man hävda sig genom att stöka, låta mycket, vara aggressiv – men det fanns ändå dom som stökade mer, de som var häftigare, fick fler tjejer, var snyggare – även om det tar emot att säga.

Fortfarande som vuxen kan jag känna mig liten.

Släktingar som alltid vet sanningar, som i och för sig kanske inte är sanna, men som med pondus försöker skriva en på näsan. Som bara genom sin karisma får en att känna sig liten.

Människor man träffar i barnens skolklasser som vet hur de riktiga sanningarna ser ut, i samhället, medier och politik. De som är så självsäkra att de aldrig kan ha fel.

De man träffat på sidan om barnens fotbollsplaner som vet hur fotboll ska spelas, fast de knappt kan trixa till tre, som klagar på domaren och gnäller på tränaren. De som tror att de vet allt, eller de vet att de vet, men de har fel – fast med pondus.

Alla kollegor man alltid tycker är bättre än en själv, som förklarar – lite som för ett barn hur saker funkar, när man bara känner sig naiv och grön.

Alla män som alltid vet, allt, utan självinsikt.

Jag vet att det är många mer än jag som känner så här, att alla andra alltid är lite bättre.

Men hey, vi ställer oss upp, höjer oss mot de som mästrar.

Vi duger, vi behöver bara begripa det, trots att vi inte hade videobandspelare att vi kan trixa till mer än tre.