Navigeringslist
SR P1

Vi ber er observera att detta är ett radiomanus. Det kan skilja sig från den version som har gått ut i etern.

Stockholms Operan: Staden, Sven-David Sandström. Libretto: Katarina Frostensson. Regi: Lars Rudolfsson. Rec. Per Feltzin. Sänt: 14.9.98

Påannons: Nu opera och enbart genom att nämna sex-sju namn i den här musikteaterproduktionen på StockholmsOperan förstår vi att detta är något utöver det vanliga. På scenen finns Anne Sofie von Otter, Loa Falkman och Per Myrberg. På podiet står Leif Segerstam. Sven David Sandström har skrivit musiken efter Katarina Frostenssons libretto. Och regissör är Lars Rudolfsson.
Det handlar alltså om lördagskvällens urpremiär av operan Staden som Per Feltzin sett.

Den minsta gemensamma nämnaren för de här sju personerna är en stor musikalitet, trots att de kommer från olika hemvister. Och den musikaliteten har de sedan gemensamt med alla de andra i den här produktionen - som föreställning, som uppsättning, form är Staden verkligen något utöver det vanliga. Sandströms orkestrering är bred och originell, operans kör kan agera och sjunga bättre än de flesta, de andra solisterna, till exempel Marianne Eklöf, som kliver in som baglady och direkt profilerar sig - ja, alla bär fram den här klenoden på ett fantastiskt sätt.

Och vad jag än säger efter det här ska ni komma ihåg just det. För sedan är det en annan sak vad denna klenod i sig är.

Musik:

Eklöf och kören.
Sandström och Frostensson säger att de har velat skapa en icke- berättande opera där möten, förvandlingar och maskbyten är huvudsak. Den alltså medvetet minimala handlingen utspelar sig i utkanten av en modern stad. Två förvirrade par förirrar sig hit och möter en androgyn varelse som heter Sorl. I den här spegelfyllda staden hittar vi ett gäng unga män som kallas Larmarna, en baglady, en försäljare och en människa som bor i en kartong.

De här människorna är ett slags koncentrat, en fond kokad på ord, fraser och gester som kan fångas upp överallt. Sånt som vi allihop kan höra om vi lyssnar: Som i mitt fall på TVs Sportnytt här om dan: den mycket framgångsrike speedwayföraren Tony Richardsson sa att han kände sig "som ett köttstycke som alla vill ta en tugga av". Och häromdan på ett X2000 tåg kröp den unge blonde mannen som satt bredvid mig plötsligt ner på knä och med ansiktet ner mot sätet bad han i en halvtimme. I hans bibel låg mängder av adressändringslappar.
De här två skulle utan problem platsa i Staden. Och jag tänker på Gunnar Ekelöfs ord om att det som är botten i dig är botten också i andra. På en gång människa och anti-människa.

Frostenssons libretto ska, säger hon själv, inte förstås utan mera upplevas. "Att förstå genom att se." Men vad ska jag se? För att citera Ekelöf igen: Att det som är boskap i andra är boskap också i dig. Är det det? Jaha. Det är en tanke som räcker till mycket, men inte till en hel opera.
Och trots att jag närstuderat librettot inför premiären fäster inte orden hos mig. Och sångarna har svårt att göra sig förstådda. Kan de inte texta eller beror det på att de själva inte förstår vad de sjunger? Och då händer det som är något av det tråkigaste som finns på operan: att jag inte bryr sig om vad de sjunger eller gör där framme. Jag känner inte något speciellt, varken antipati eller sympati för någon där på scenen.

Jag ser ett förvisso skimrande vackert och ständigt förvandlat drömspel, men där det där som drar in mig i drömmen och dramat saknas.

Per Feltzin om Sven David Sandströms opera Staden som hade urpremiär i lördagskväll på StockholmsOperan. Nu på lördag, den 19:e, sänds den direkt i Sveriges Television Kanal 1 och Sveriges Radio P2.

Kulturredaktionens startsida | Inslag i urval


Copyright © 1998 Sveriges Radio webmaster@p1.sr.se