Debatt om lustgas från energigrödor

Den 5 oktober i år, sände och publicerade Vetenskapsradion en nyhet om utsläpp av växthusgasen lustgas från energigrödor. Nobelpristagaren Paul Crutzen hävdade 2008 att FN:s klimatpanel underskattat hur mycket lustgas som släpps ut när man odlar vissa typer av energigrödor och att det därför skulle motverka sitt syfte att använda biobränsle för att minska växthuseffekten. Vetenskapsradion träffade den svenska professorn Geogia Destouni som, genom sin forskning, gav stöd till Crutzen. Detta upprörde dock doktor Åsa Kasimir Klemedtsson och professor Leif Klemedtsson. Vetenskapsradion låter nu Kasimir Klemedtsson och Klemedtsson få presentera sin kritik, samtidigt som Destouni får bemöta den, i artiklar här på vår hemsida.

Ursprunget till debatten var alltså denna nyhet, publicerad på Vetenskapsradions hemsida 2009-10-05:

Kasimir Klemedtsson och Klemedtssons kritik går sammanfattningsvis ut på att de anser Destouni ha uttalat sig för grovt och svepande utan att ha uppskattat utsläppen på ett trovärdigt vis. De anser att FN:s klimatpanels metod för att räkna på utsläpp av lustgas, från exempelvis energigrödor, är en grov och osäker metod som möjligen kan användas när det gäller nationella utsläpp, men som är helt otillräcklig när det gäller lustgasavgång från enstaka åkrar, grödor eller åar. Kasimir Klemedtsson och Klemedtsson använder sig själva av klimatpanelens metod för nationella jämförelser, men är starkt kritiska till att den används för att beräkna lustgasutsläpp i syfte att rekommendera olika odlingsmetoder. De menar istället att det är markens användning som avgör lustgasutsläpp och att man måste lära sig att odla effektivt så att gödselkvävet hamnar i grödan istället för i vattendragen.

Hela artikeln hittar du här:

Åsa Kasimir Klemedtsson är filosofie doktor vid institutionen för geovetenskaper och Leif Klemedtsson är professor vid institutionen för växt- och miljövetenskaper, båda vid Tellusplattformen, Göteborgs universitet.

Destouni säger kortfattat i sitt svar till Kasimir Klemedtsson och Klemedtsson att de inte verkar inse skillnaden mellan att undersöka en allmän vetenskaplig frågeställning i ett fältlaboratorium och att platsspecifikt undersöka vad man kan, eller bör göra med biobränslen, i en speciell geografisk region. Destouni instämmer i att den metod som FN:s klimatpanel använder för beräkning av lustgasutsläpp är för grov och osäker för lokala värden. Men att huvudproblemet här är hur man överför lokal processförståelse till storskaliga och globala uppskattningar för lustgasutsläpp. Destouni anser att man visst kan ändra markens användning för att bättre kunna kontrollera lustgasutsläpp och lära oss att odla mer effektivt så att gödselkvävet hamnar i grödan och inte i vattendragen. Men för att veta att, och hur, man behöver göra dessa ändringar, måste beslutsfattare och allmänheten också få reda på negativa forskningsresultat för biobräsnsleodling.

Hela artikeln hittar du här:

Georgia Destouni är professor vid institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi samt Bert Bolins centrum för klimatforskning, vid Stockholms universitet.

vet@sr.se