Segraren Obama - en gåta, en mystiker, en kung ?

Det amerikanska presidentvalet är över. Och slutet blev det av många väntade. Barack Obama vann.

Men vem har egentligen blivit vald?

Ju starkare strålkastarljuset varit, desto mer har kandidaterna visat en blank yta. Precis som i ett kungadrama av Shakespeare är segraren en gåta också för dem som stött honom.

Nu börjar demaskeringens tid:

Man behövde inte följa opinionsundersökningarna för att inse att föreställningen skulle sluta så här. Precis som i en av Shakespeares pjäser om makt fanns det två alternativ: en ung, poetisk prins mot en gammal erfaren tronarvinge. Den äldre har kämpat i alla krig och segrat, men också blivit sårad. Den yngre kom med slät hud och hopp om att en annan tideräkning nu skall gälla.

Dramaturgin kräver att den unge segrar, i synnerhet i ett land som hyllar ungdomlighet med fundamentalistisk död. Hade McCain varit 20 år yngre hade kanske utgången varit en annan. Eller om ett terroristattentat hade inträffat för två veckor sedan.

Men nu gäller rak dramaturgi. Men att valet slutat som förutsett betyder inte att vi känner resultat. Det är faktiskt bara akt II i en femaktare som är klar. I nästa akt avslöjas vem kungen egentligen är. Sedan följer strider, svek och förräderi innan ridån går ned och historikerna kan utvärdera dagens val.

Det enda man med säkerhet kan säga om denna den kostsammaste av valkampanjer är att den strider mot vad Grundlagsfäderna ville skapa. Det nya landet skulle vara en republik, fri från nepotism och vänskapskorruption; ett land där fri diskussion gjorde att de förnuftigaste argumenten segrade. Det blev som bekant tvärtom. Precis som i Rom har republiken ersatts av kortlivade kungadömen. Det goda argumentets slagkraft har inte styrt, här har det handlat om samma blandning av bröd, skådespel och symboler som de romerska senatorerna använde när de ville bli enmanshärskare.

Men Shakespeare hade nog gillat kampanjen. Vältalighet, passioner och en bra rollbesättning. Bra, därför att den inte stämmer. Den kandidat som lovat förändring, är den mest försiktige. Den kandidat som representerat de konservativa är den mest ombytlige.

McCain var spelaren. Redan när han ställde upp mot Bush junior år 2000 utmanade han den kristna högern trots att han visste att den var avgörande för republikanerna. Under kampanjen har han gång på gång bytt tema, gjort emotionella utspel, chansat i talen och struntat i rådgivarna. De senaste dagarna har han gått mot förlusten med ett leende. Han hade kunnat vara en förlorande republikan i Julius Caesar.  

Obama däremot, må vara känslostark i sina tal men är ytterligt försiktig. Redan från början valde han ett tema som gick att sammanfatt i ett ord: change. Han inriktade sig på att långsamt skaffa säkra anhängare i de strategiskt viktiga delstaterna till demokraternas kongress hellre än att chansa på spektakulära utspel under kongressen, på så sätt vann han över Hilary Clinton som för sent insåg hans strategi. Under striden med McCain har Obama har duckat i debatter, inte låtit sig provocerats, hållit låg profil i flera frågor och bara tappat fart när hans arge pastor dök upp. Han har kort sagt uppfört sig som en urgammal maktspelare, medan McCain varit en hetlevrad och otålig. 

Nu har alltså den skrivande tänkaren vunnit över soldaten. Inte sedan Adlai Stevenson ställde upp 1952 och 56 har en intellektuell sökt bli president. Stevenson förlorade, trots att han var sin generations bästa talare, trots sin omtalade humor. Kanske vann Obama därför att han insett att republikens tid är förbi, tiden kräver en kung. En kung måste se ut som en kung framför kamerorna, det gjorde inte Stevenson.  Han måste visa något och samtidigt lämna något till fantasin. ”Vad har kungar som ej alla har förutom ståtens prål, den tomma ståtens?” frågar Henrik den V i Shakespeares drama. Svaret är att en riktig kung måste ha en gåta, den är hans krona.

Till skillnad från de flesta andra presidentkandidater har Obama fattat de flesta av sina beslut själv. Han är utåtriktad i valmötena, sluten i den politiska processen. Han har det där Shakespeares hjältar har. Mystik. Det är en mystiker som segrat. De republikaner som grundade Amerikas förenta stater skulle ha suckat – och varit imponerade.

Mikael Timm