cirkus

Cirque du Soleil och superlativen

För två år sedan besökte det världsomspännande kompaniet Cirque du Soleil Stockholm och Globen för första gången. Föreställningen Delirium, som den Kanadabaserade cirkustruppen då presenterade, hade ett nästan störande storslaget arenatilltal som visserligen gjorde den mycket snygg, men samtidigt väldigt distanserad och opersonlig.
   Saltimbanco, som nu gästspelar i Sverige, hade sin urpremiär 1992 och har repats upp inför denna nya Europaturné. Kulturnytts Cecilia Djurberg såg en beundransvärd återgång till cirkusrötterna på Sverigepremiären i Globen igår kväll.

Kanske kommer den övertygande självsäkerheten i denna föreställning just av att den kreerats på den tiden nycirkusen fortfarande gjorde skäl för prefixet "ny" och därmed utan skrupler kunde arbeta introducerande.
   Så har också Saltimbanco uppkallats efter cirkusdisciplinen med samma namn (på svenska säger man väl kanske "hoppbräda") och jämfört med den själlösa Cirque du Soleil-föreställningen Delirium jag såg senast, flödar tvärtom personligheten här. Vilket kan bero på att man inte så uppenbart försökt krysta fram en påhängd berättelse, utan nöjt sig med att jobba ganska löst allegoriskt och associativt med fokus på tekniskt högpresterande och välkomponerade nummer, vart och ett i högsta klass.

Helhetskompositionen är välbalanserad med såväl clowniska mimscener som niobollarsjonglering, övermänskligt handstående och stramt tajmad luftbalett i bungylinor. Ögonfröjd med ödlelika kryllande akrobater i surrealistiska simultanscener och dessutom öronfröjd från ett hypnotiserande boleadoraspar i smattrande flamencotakt.
   Ensemblens 47 (!) artister bjuder tillsammans med smakfull ljussättning på många vackra tablåer, i kostymer som säkert gör tecknarna i Disneyfabriken gröna av avund. Och livemusikernas musikaliska tajming är anmärkningsvärd.

Föreställningens tydliga förhållande till rötterna, till gatucirkus- och Commedia dell 'Arte-traditionen, understryks genom de typiska Pantalone-maskerna som bärs av några mystiska lyktgubbar. Och trots den stora Globenarenan lyckas man faktiskt också förvalta såväl slapstickådran som denna traditions utåtriktade spel - med den äran.
   Det dröjer inte många minuter innan folk ur publiken dras upp på scenen och utsätts för allehanda gags. Till och med Döden får mitt hjärta att smälta denna kväll, när han visar sig vara en förklädd buspojke i keps. Livet borde vara lite mer så.

Innehållsmässigt kan man förstås ifrågasätta gruppens uttalade skildring av det urbaniserade samhället, jag läser snarare in ännu en verklighetsflyende drömcirkussekvens, om än med betoning på mänskliga relationer. Fast det är faktiskt helt okej för en såhär poetisk och färgstark cirkusföreställning av denna absoluta världsklass att köra hårt på Las Vegas-linjen och överlämna den psykologiska fördjupningen åt andra.

Cecilia Djurberg, SR Kulturnytt
cecilia.djurberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".