Film

Våldet vinner i Gomorra

Filmatisering av Roberto Savianos roman Gomorra, visades för första gången på Cannesfestivalen i fjol, där den vann Juryns stora pris. Nu går den upp på svenska biografer. Gomorra är regisserad av Matteo Garrone, och Göran Sommardal har sett den.

Matteo Garrones filmatisering är precis som Roberto Savianos bok en berättelse utan slut, utan nåd. Visserligen innehåller Gomorra episoder som hänger ihop och ingenting sker utan orsak, men historien innehåller ingen upplösning, inget mysterium och därmed inget avslöjande. Vi får veta allt redan från början, och vi får veta samma sak en gång till när filmen tar slut.

Maffian fördelar sina pengar till de trogna. De unga pojkarna initieras som maffians soldater genom att våga bli skjutna med den skottsäkra västen på. De olydiga avrättas. De båda uppstickarna får smaka på det våld som överträffar deras eget.

Och våldet som aldrig släpper sin närvaro i bilderna och i livet i den neapolitanska förorten framstår inte som ett sätt att skapa spänning eller sätta fart på intrigen. Våldet framstår som den kraft som håller samman en tillvaro utan centrum, utan vardaglig logik och utan nåd. Våldet är sin egen motivering i en verklighet där godtycket råder. Och att upprätthålla våldets herravälde framstår som den enda princip som råder utanför godtycket.

Roberto Saviano är förvisso en modig man, men är hoten mot honom verkligen i första hand en fråga om yttrandefrihet? Är Italien verkligen ett land där myndigheterna i full utsträckning kan sägas ha kontroll över sitt eget terri-torium? Skulle Italien accepteras som medlem i EU, om det inte redan var det? Och borde inte de EU-staters trupper som befinner sig i Afghanistan i stället befinna sig i Italien?

Någonting behöver ju ändå göras, och det är knappast en fråga om yttrandefrihet.

                                                     Göran Sommardal
                                               goran.sommardal@sr.se