Kaliber 5 december 2004: Ett års frågor utan svar

För ett år sen dog sjuårige Joel efter en lek i sandlådan på hans skolgård. Ingen har hittills kunnat svara på hur och
varför han dog. Ingen har ställts till svars för det som hände.

Kalibers reporter Daniela Marquardt har träffat Joels föräldrar och granskat hur de ansvariga hanterat deras frågor.

Här kan du läsa allt om det som sades i vårt reportage.

- Ja det går inte att förklara med ord, det är jättesvårt för hela familjen. Det här är inget man kommer över utan något får lära oss att leva med. Vi har ju försökt kämpa för att få ordning på ansvarfrågan - varför olyckan kunde hända - vi kan inte acceptera att man rycker på axlarna och säger att det bara var en tragisk olycka, säger Joels pappa Niclas.

- Inget ger oss Joel tillbaka, men vi vill att man utreder varför och hur det kunde hända. Det är jättejobbigt för alla inblandade. Vi driver det här så långt som vi orkar, säger hans mamma Jeanette.

Dagen då mardrömmen började

Den andra december 2003 började som en alldeles vanlig grå och regntung förvinterdag. Det var de vanliga morgonbestyren med frukost, tandborstning och påklädning innan det blev dags att åka till dagis och skola.

Men strax efter lunch förvandlades denna tisdag till en avgrundsdjup mardröm. En mardröm som för många  pågår än idag.

Så här lät det i Ekots sändningar dagen efter händelsen: 

”Polisen vet fortfarande inte vad som orsakade en 7-årig pojkes död efter en lek i en sandlåda på en skolgård i Gustavsberg utanför Stockholm igår. Idag ska polisen tala med personalen. Den rättsmedicinska undersökningen kommer förmodligen igång imorgon. Och den är viktig för att kunna få svar på exempelvis om det är någon sjukdom inblandad i pojkens död, säger Claes Ursing, informatör vid Nacka-polisen.”


Efter lunchrasten gick de flesta barnen in - några skulle baka bullar. Också personalen gick in men lät Joel och två pojkar från förskoleklassen vara kvar ute. De ville fortsätta leka vid sandgrottan de grävt. De testade hur djupt de kunde gräva - hur långt in de kunde krypa. 

Sen vet ingen exakt vad som hände under den tid som pojkarna var ensamma - minst en halvtimme - möjligtvis en hel timme. Uppgifterna går isär. Men strax före klockan ett kommer de två yngre pojkarna  in och ber om hjälp. Joel ligger under sanden och de kan inte få ut honom.

Personalen hittar Joel livlös under en stor hög med blöt tung sand. Alla upplivningsförsök är förgäves.

Frågorna börjar ställas

Men hur kunde sandlådan förvandlas till en dödsfälla? Direkt efter olyckan inleds de första utredningarna.

Det är polisen, läkare, kommunen, skolverket. Även Barnombudsmannen och Arbetsmiljöverket kontaktas.

För Joels föräldrar - Niclas och Jeanette – har tillvaron fullständigt rasat samman och de väntar på en förklaring. Men den dröjer och i brist på svar blir frågetecknen bara större.

- Vi har inte fått några svar - i skolans första svar till skolverket ville man förringa olyckan, man bedömde inte leken som riskfylld. Jag tror att det är så att de vågar inte ta i det här, varken från rektor eller förvaltning, säger Jeanette.

- Varför agerar skolan så tror du - du antyder en viss feghet - varför tror du den finns?

- Jag vet inte... att Joel dog där är så otroligt, att det kunde hända... jag tror det är så jobbigt att gräva i det, helt enkelt, de vill bara gå vidare.

Många var i tjänst

Ja, är det rent av för plågsamt att en liten pojke dör när de som kan rädda honom finns i närheten men ändå inte tillräckligt nära?

Den här dagen kan man inte ens skylla på resursbrist. Lärarna hade studiedag, men fem fritidsledare fanns på plats för att ta hand om 25 barn på fritidshemmet – det var ovanligt personaltätt.

Sedan Niclas och Jeanette fått läsa polisens utredning tycker de att det är tydligt att de vuxna har brustit i tillsyn och omdöme. Men fem månader efter olyckan konstaterar åklagaren att något brott inte kan styrkas.

Skolverket hittade brister

Då anmäler Joels föräldrar händelsen till Skolverket. De anser att skolledningen och kommunen bär det yttersta ansvaret för Joels död. Och Skolverket håller med om att det fanns brister på Ösbyskolan. Det berättar Heidi Zetterberg, en av utredarna som har granskat händelsen.

- När vi har tittat på de övergripande rutinerna och huvudmannens ansvar då har vi kunnat se att huvudmannen faktiskt har bristande rutiner. Man har inte haft genomarbetade rutiner och det har vi varit kritiska till i det här beslutet. Men efter den här tragiska händelsen har huvudmannen vidtagit såna kraftiga åtgärder att vi tyckte att vi kunde avsluta efter det.

- Har er kritik framförts klart och tydligt?

- Vi har varit kritiska till rutiner men vi har inte funnit att det finns anledning att rikta kritik eftersom huvudmannen då redan har uppnått... alltså, syftet med kritiken har förfelats eftersom de åtgärder redan har vidtagits som vi vill att man ska vidta.

Och i Skolverkets fyra sidor långa beslut från den 23 september 2004 avhandlas kritiken i en enda mening. Så här låter den:

”Skolverket konstaterar att det av handlingarna i ärendet varit svårt att utläsa en tydlig strategi för hur tillsynen över barnen skulle utövas.”

Ingen såg leken

Här pekar Skolverket förmodligen på en avgörande faktor. För när Joel hamnade under sanden var tillsynen helt obefintlig. Ingen vuxen såg eller hörde vad som hände. Ingen kunde rusa fram och rädda honom.

Skolan förklarar att det fanns goda möjligheter att hålla uppsikt från dörren och ett fönster. Men det framgår inte hur ofta man kollade. Och om den som tittade ut också visste vilka barn som var kvar ute.

Trots kritiken blir Skolverkets beslut att avsluta ärendet - för efter olyckan ändrade skolan rutinerna. Det fanns alltså brister som kan ha bidragit till Joels död - men nu fungerar det bra.

Skolverkets utredare, Heidi Zetterberg förklarar att myndigheten inte fungerar som en domstol, vilket en del anmälare ibland förväntar sig:

- Det viktiga är absolut inte att sätta dit någon. Utan det viktiga för oss som tillsynsmyndighet är att verksamheten därute fungerar. Det är själva syftet med vår tillsyn. Och självklart, om vi motiverar ett beslut med att man har vidtagit åtgärder måste det vara en del av beslutet.

- Kan man säga att ni hellre friar än fäller?

- Ja, om vi tycker att det är tveksamt om kommunen har gjort tillräckligt eller inte så friar vi hellre än fäller. Det är så faktiskt.

Föräldrarna finner resonemanget kortsiktigt

För Niclas och Jeanette är Skolverkets resonemang både obegripligt och kortsiktigt. Man måste ta lärdom av det som hänt, säger Joels pappa. Att ändra några rutiner på just den skolan där det hände räcker inte - det måste till en djupare debatt om hur omsorgen om barnen egentligen fungerar.

- Vi har förlorat Joel men de vill inte ta lärdom av det.

- Vilken lärdom ska man dra?

- Att barn är barn, och de måste ha tillsyn.

Jeanette instämmer och tillägger:

- Vuxna måste finnas med och säga vad som är rätt eller fel. Vi vill ju inte sätta någon i fängelse, men någon måste ta ansvar! Vi är föräldrar och vi har överlåtit åt skolan att ta hand om ansvaret för våra barn, och de har inte förvaltat det.

Mörker och ljus

Vi sitter hemma i Niclas och Jeanettes kök och dricker te. Här är varmt och ombonat och i fönstret står de första julblommorna. Medan vi pratar sänker sig sakta mörkret utanför.  

Niclas och Jeanette berättar om den tunga sorgen. Vissa stunder är den helt förlamande. Ibland är det en övermänsklig ansträngning bara att komma upp ur sängen på morgonen.

Men så sakta återerövrar vardagens måsten och sysslor allt större utrymme. Efter sommaren har båda börjat arbeta igen. Lillebror Gustav har fått överta Joels rum och han är särskilt rädd om leksakerna han lånar av sin storebror.

Och trots allt finns det också ljuspunkter i familjens liv - inte minst det väntade syskonet som växer i Jeanettes mage.  

 

- Ja, säger hon. Samtidigt som vi lever med sorgen som vi har resten av vårt liv så är det så klart positivt att Gustav, och Joel, ska bli storebror igen, men det är också jobbigt...

Hennes röst bryts och Niclas tar vid:

- Det svårt att förklara. Bland det värsta som kan hända – det har hänt oss.

Tilliten borta 

Ett år efter att deras sjuårige son dog är Niclas och Jeanette fortfarande tveksamma till om de någonsin kommer att kunna lita på skolan igen.

Men skolan har försökt sätta punkt och gå vidare.

Ösbyskolan är en modern och öppen skola. Här går 700 elever från förskoleklass till nian.

Rektor på Ösbyskolan är Helena Weiss-Larsson. Hon visar platsen där olyckan hände - men sandlådan är inte kvar.

- Här hade vi en väldigt fin stund med klassen, planterade träd. Barnen hjälpte till och ville att vi skulle sjunga en sång, så det gjorde vi. Och då är det här trädet till minne av Joel och de barnen som var med kommer att tänka på det.

Och den minnesstunden blev också en slags avslutning, berättar Helena Weiss-Larsson. Det bestämdes att från och med höstterminen går inte Joel riktigt i klassen längre.

Skuldkänslor bland personalen 

Det gångna skolåret är det svåraste som rektorn och hennes kollegor har genomlevt. Och det är inte över än.

- Det finns mycket skuldkänslor självklart, fast man inte kan hitta det direkta felet. Det blir ju så att man hade den här tillsynen, och det här hände, och hur skulle man ha gjort för att det inte skulle ha hänt? Sen får man ju inte glömma att den här personalen har familjer och de har barn och de har i en del fall fått frågor: ”ska du hamna i fängelse nu mamma?” och hur klarar man av det?

Av de fem personer som arbetade den dagen är en kvar på skolan idag.

Ingen ensamlek längre

De konkreta förändringar som har skett i verksamheten - och som Skolverket förklarade sig nöjt med - handlar dels om att man tillfälligt har utökat personalstyrkan med två personer. De skriftliga rutinerna har setts över och barnen tillåts inte längre vara ute ensamma. Men den delen är rektorn inte helt nöjd med:

- Man måste ha klart för sig att det här ställer till väldigt mycket problem för personalen och för barnen. Det innebär nämligen att om någon är sjuk då kan de här barnen som vill vara ute och bygga kojor och springa runt och faktiskt verkligen behöver det inte vara det. De kanske måste komma in och leka lugnare lekar. Och då är det inte så säkert att vi är på rätt väg med hur barn behöver ha det på sin fritidstid i Sverige.

- Enligt riktlinjerna har skola och barnomsorg tillsynsansvar men det kan utövas på olika sätt. På den här skolan är det just nu så att vuxna ska vara ute om det är barn ute annars ska man ta in barnen. Men jag tror inte att det är så bra för barnen. Enligt riktlinjerna är det också så att barnen ska utveckla ett ansvarstaganade de ska kunna leka självständigt, de ska inte behöva vuxna omkring sig hela tiden och hela den biten blir ju väldigt påverkad av en sådan här situation. Det är väl den största förändringen men jag tror inte att det kommer att se ut så fortsättningsvis om inte riktlinjerna från skolverket förändras.

Kommunen såg inga brister

Ansvarig för Barn- och ungdomsförvaltningen i Värmdö kommun är Elisabeth Fredell. Hon har inte heller någon förklaring till hur olyckan kunde hända. För enligt kommunens interna utredning följde skolan alla regler och riktlinjer och det fanns inga brister att anmärka på.

- Jaa, jag frågar samma fråga: hur kan det hända att ett sjuårigt barn som leker i en sandlåda kan dö i en sandlåda?Den frågan är för mig obesvarad och jag kanske kommer att finna att jag aldrig får ett svar.

- Men ni har inte heller i er utredning velat peka på någon person eller omständighet som orsak till det som hände?

- Nej, därför att mål och riktlinjer har följts till fullo kan huvudmannen konstatera. Och enligt de riktlinjer som finns så säger ju inte de att inget barn får vistas ute och leka ensamma när man har tio meter till fönstret och man tycker sig ha kontakt. Det är en del av växandet. Frihet under ansvar, det är något vi arbetar med från förskoleåldern och uppåt.

Ett hån tycker mamman

Men vilket ansvar är barnen egentligen mogna att ta i den åldern? Här handlar det om sex- och sjuåringar. Barnen hade ju roligt vid sandgrottan - men de förstod inte riskerna. Det känns som ett hån när skolan och kommunen ställer ytterligheterna mot varandra, säger Joels mamma Jeanette.

- Det är så man säger sedan man bestämt att inte låta barnen vara ensamma ute, att det inskränker deras rätt att utvecklas som människor och ta eget ansvar. Är det så de ska lära sig det?! Det här hade de här barnen aldrig behövt vara med om.

Barnombudsmannens kommentar

Så vilka förväntningar kan man egentligen ha på barnomsorgen - som ju de flesta föräldrar är beroende av? Vi frågade Barnombudsmannen, Lena Nyberg:

- Man ska naturligtvis förvänta sig att barnet ska ha både utveckling och utbildning – beroende på ålder - och att det finns en sådan tillsyn att barnet i normalfallet inte ska behöva skada sig, och att det finns en sådan uppsikt att en olycka inte ska behöva ske. Sedan kan man naturligtvis aldrig i livet vara 100% säker.

Joels föräldrar vände sig till Barnombudsmannen i hopp om att man där skulle väcka debatt i ansvarsfrågan. Och Lena Nyberg håller med om att man måste reda ut vad som har hänt. Men man kanske inte alltid kan peka ut en skyldig:

- Man måste inte ha syndabockar i alla lägen men man måste se till att detta inte sker igen. Annars hamnar vi ju i den situationen att barn och vuxna inte vågar ha tillit till skola och skolbarnomsorg.

Mellan alla stolar

Men där har nu Jeanette och Niclas hamnat. Och allt eftersom de har letat vidare efter svaret på varför deras 7-årige son dog i en sandlåda för ett år sedan har deras tilltro till myndigheterna förbytts i en känsla av maktlöshet. 

* Kommunens utredning säger att skolan har följt alla regler och riktlinjer.

* Arbetsmiljöverket har tillsyn över arbetsmiljön under skoltid - men inte på fritids där den här olyckan hände.

* Barnombudsmannen tar inte upp enskilda ärenden.

*Skolverket konstaterar att det fanns brister – men nu har skolan fungerande rutiner – alltså riktar man ingen kritik.

* Och så var det det där om hjärtfelet. Efter flera månaders väntan och upprepade påstötningar kom äntligen det rättsmedicinska utlåtandet. Men det orsakade bara ännu mer förvirring. Det var nämligen två olika besked. Och medan det ena talar om en ren olyckshändelse pekar det andra på att en tillfällig hjärtsjukdom eventuellt också kan ha varit en bidragande orsak. Mer förklaring än så ges inte.

För Niclas och Jeanette kvarstår faktum - hade Joel inte fastnat under den tunga sanden då hade han inte heller dött där. 

- Men det verkar hamna precis mellan alla stolar det här fallet, säger Niclas.

- Det vi känner nu är att någon annan utifrån borde titta på materialet, säger Jeanette. Är det något vi läser in i det här som inte står där? Är vi hysteriska? Vi känner att vi är sakliga men får ändå ingen respons.

Jurist hjälper familjen

Ja, efter att Skolverket lade ned granskningen av olyckan, kontaktade Joels föräldrar en jurist som ska hjälpa dem att pröva om de kan få igång den juridiska processen igen.

Hittills har två åklagare beslutat att det inte finns skäl att gå vidare. Men nu sätter de sitt hopp till riksåklagaren.

Det tog fem månader att fatta beslutet att inte inleda någon förundersökning. Men bara några dagar efter Joels död insåg Niclas och Jeanette att åklagare Eva Finné redan hade bestämt sig. Jeanette plockar fram ett tt-telegram från den 19 december förra året:

- Här säger Finné att hon ser ingen aledning att gå vidare med utredningen mot någon vuxen. Det beskedet fick vi på telefonsvararen dagen innan, när vi kom hem efter Joels begravning.

- Vad tänkte ni då ?

- Alltså vi orkade inte. Nä... Neej... säger de båda.

Nej, det är fem dagar före julafton – Niclas och Jeanette har just begravt sitt barn. De känner att all kraft runnit ur dem.

Varför granskades inte de vuxnas roll?

Att polisutredningen hade fokuserat på barnens roll, väckte också frågetecken. I Niclas och Jeanettes ögon var ju Joels lekkamrater också offer.

De överklagade beslutet att inte inleda en förundersökningen och hoppades att överåklagaren skulle titta mer på de vuxnas roll.

Men Agneta Blidberg, som fick ärendet på sitt bord stod fast vid det tidigare beslutet. Och hon hänvisade till de åtgärder som vidtagits i den första utredningen.

- Man vidtog åtgärder med anledning av att det var så unga personer som var involverade i det här, det finns en speciell lag om det.

- Vad var det typ av åtgärder?

- Det hade hållits förhör med olika personer, dessutom hade det kommit in obduktionsprotokoll. Jag har inte den akten nu här men det var rätt omfattande åtgärder, det kommer jag ihåg.

- Vad jag förstår inriktade man sig på barnen, varför undersökte man inte de vuxnas roll mer ingående?

- Ja, det fanns även sådant material som ingick. Varför man kanske koncentrerade sig på barnen, det var ju för att barnen var närvarande vid själva händelsen.

- Vad är det som krävs för att väcka åtal för bristande tillsyn eller oaktsamhet?

- Mitt beslut innefattar att jag anser att, som jag sa tidigare, sådana omfattande åtgärder hade vidtagits inom ramen för utredningen, och att det av de åtgärderna framkom att straffbar oaktsamhet inte föreligger. Det vill säga all oaktsamhet är inte straffbar och gränsen var inte nådd.

- Var går den gränsen?

- Ja, det är svårt att säga men i det här fallet har jag funnit att den inte är nådd.

Ger inte upp


Ett år efter Joels död står hans föräldrar med fler frågor än svar.

Hur kunde Skolverket se brister men ändå inte finna anledning att kritisera kommunen?

Hur kunde kommunen konstatera att det inte fanns några brister när Joel dog i skolans sandlåda?

Hur kunde skolan säga att man hade tillsyn när ingen såg vad som hände?

Kanske kommer Niclas och Jeanette också till en punkt då de måste inse att alla frågor inte har några svar. Men ännu är de inte redo att ge upp.

- Vi har fått mycket stöd, vid sidan av det rent juridiska, men jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så här. Det känns som om inte vi orkar, då är det ingen annan som gör det. Vi måste göra det här för att kunna se oss själva i ögonen - se Gustav i ögonen, säger Jeanette, Joels mamma, och fortsätter:

- Vi kämpar. Det är för vår överlevnad. För att känna att vi gjort det vi kunnat. Men ibland undrar man ju, man undrar varför man överhuvudtaget lever...

Reporter: Daniela Marquardt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista