De legendariska åren på Metronome Records

Vad förenade Siw Malmkvist med Quincy Jones; John Holm med Owe Törnqvist och Charlie Norman med Stefan Sundström. Jo, alla dessa musiker har spelat in skivor med producenten Anders Burman på hans legendariska skivbolag Metronome. Nu har Håkan Lagher och Lars Ermalm gjort en bok för den som vill frossa i svensk polulärmusik. Mikael Timm har dykt ned i ”De legendariska åren – Metronome Records”.

      

Det brukar sägas att journalister ska vara kritiska och historiker skeptiska. Något sådant skulle förefalla upphovsmännen till denna bok helt absurt. De legendariska åren är gjord med entusiasm som närmar sig neuros.

Det där var Per Myrberg i Min Fru från 1965 . Det är en sång som karaktäriserar skivbolaget Metronomes produktion: mitt emellan det folkliga och det sofistikerade, en balans få klarar av men som Metronome lyckades upprätthålla i decennier. Metronome startades av Anders Burman 1949, han dyrkade amerikansk jazz och när bolaget såldes 30 år senare hade hans ursprungsglädje räckt för att producera all sorts musik.

Utan att analysera, utan att planera valde Burman artister på instinkt. En del inspelningar blev klassiska, mest jazz. Här Quincy Jones var med Arne Domnérus, Harry Arnold och radiobandet, helt orepeterat – och samtidigt perfekt i minsta detalj.

All utgivning var naturligtvis inte lika konstnärligt viktig, Metronome spelade in mycket strunt men sådant bekymrar inte författarna. Som läsare storknar jag ibland över den pommacbubblande ordrikedomen, boken är skriven och illustrerad enligt principen att för mycket inte är nog.  Men de konkreta berättelserna är roliga: hur gick det till när Lars Gullin slog igenom, hur arrangerades Pugh Rogefeldts första melodier, hur tävlade Fred Åkerström och Cornelis Wreesvijk i Bellmantolkningar, hur lyckades John Holm genom pedanteri bli den störste rockikon Sverige inte haft.  

Håkan Lagher verkar ha intervjuat alla som passerat Metronomes dörrar. Möjligen borde han ha avstått från en del och provat musiksociologiska grepp, analyserat producentens roll utifrån notblad -  men – äh, texten är inte det viktiga. Lasse Ermalm har formgivit boken, ja formge är ett för svagt uttryck. Här finns lika många bilder som adjektiv. Ermalm frossar i skivomslag, inspelningsbilder, pressbilder, porträtt –sidorna är strösslade med bilder. Mycket är bra, mycket är bara mycket.

De legendariska åren är den ultimata retroboken, nostalgifaktorn är sådan att en 40-talist kan få blodsockerchock och hjärnan förvandlad till mjukglass. Vi som inte finner Anna-Lena Löfgren lika viktig som Nina Simone kan möjligen, lite försynt, undra varför man lagt ned all denna möda. Men en sådan invändning är lika relevant som att klaga på vädret. Det bara finns där. Och Metronome åstadkom faktiskt storverk. Genom att vara nära artisterna lyckades Metronome där dagens kulturpolitik fallerar: bolaget gjorde det lättare för artisterna att fritt skapa musik och lättare för publiken att hitta musiken. Det kan vara värt retroaktiv extas.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".