Om "Nibelungens ring" av Wagner

Tonsättaren Richard Wagner (1813-1883) skrev 13 operor, alla till egen text. Idéerna och handlingarna till sina musikdramer hämtade han gärna från legender och myter. Den fornnordiska/forngermanska mytologin dyker upp i ”Nibelungens ring”, medeltida berättelser utgör grunden för ”Tannhäuser” och ”Tristan och Isolde”, liksom ”Lohengrin” och ”Parsifal” där Wagner använder sig av myterna och personerna kring den heliga Gral.

Wagners väldigaste verk är ”Nibelungens ring”. Detta jätteprojekt består av fyra operor med en sammanlagd musiktid på ca 16 timmar! De fyra delarna heter ”Rhenguldet”, ”Valkyrian”, ”Siegfried” och ”Ragnarök”. Helst ville Wagner att man alltid skulle spela alla fyra operorna i denna cykel sammanhängande under några dagars tid. Det var för att kunna uppföra ”Ringen” på detta sätt som han skapade sin festspelsteater i den lilla staden Bayreuth norr om Nürnberg. Teatern byggdes med hjälp av oerhört frikostiga donationer från kung Ludwig II av Bayern. I sin iver att hjälpa idolen Wagner tömde kungen nästan den bayerska statskassan.

I ”Nibelungens ring” befinner vi oss alltså i Wagners version av den fornnordiska/forngermanska mytologiska världen. I centrum för hela handlingen finns en gyllene ring, skapad av guldet från floden Rhens botten. Guldet är symbolen för världens ursprungliga naturtillstånd och balansen i tillvaron, en naturresurs som inte får förstöras.

I början av ”Rhenguldet” vaktas guldet av floden Rhens tre döttrar. Dit kommer den kärlekskranke dvärgen Alberich. Han tillhör nibelungsläktet som bor i underjorden. Rhendöttrarna retas med Alberich som hämnas genom att stjäla guldet och skapa en ring av det. Denna magiska ring, smidd i hat och kärleksförnekande, blir symbolen för makt och rikedom, en ring som alla vill ha men som kommer att bringa olycka till den som bär den. Runt ringen kretsar gudar och gudinnor med överguden Wotan (det tyska namnet på Oden) i spetsen, jättar, nibelungar och andra figurer, och så småningom även människor som kastas hit och dit i giganternas kamp om makt och herravälde. I ”Rhenguldet” får vi också se hur Wotan trasslar till det för sig. Han har engagerat jättarna Fasolt och Fafner för att bygga gudaborgen Valhall. I utbyte har han lovat dem gudinnan Freja. Wotan vill inte hålla sitt löfte, trots att hans makt bygger på avtal och löften. Istället stjäl han med hjälp av den listige Loge (Loke) både ring och skatt från nibelungen Alberich som till avsked utslungar sin förbannelse över ringen. Så småningom tvingas Wotan överlämna allt till jättarna som betalning för Valhall, trots att han gärna hade behållit ringen. Ringens förbannelse verkar genast - Fafner dödar sin bror och lägger beslag på alltihop. Nu börjar Wotans och Alberichs kamp för att återta ringen...

Wotan vet att endast en fri hjälte, obunden av alla avtal, kan återta ringen. Med en jordisk kvinna avlar Wotan tvillingparet Siegmund och Sieglinde. Till sin hjälp skaffar Wotan också nio döttrar tillsammans med den allvetande urmodern Erda. Bland dessa nio valkyrior återfinns favoritdottern Brünnhilde, och det är Wotans barn Siegmund, Sieglinde och Brünnhilde som står i centrum i ”Ringens” andra del, ”Valkyrian”. Wotan hoppas att Siegmund ska bli den som återtar ringen från Fafner, men det hela slutar i katastrof. Wotan tvingas efter många turer att ta sin skyddande hand från sonen som dödas i strid. Brünnhilde har då trotsat sin far och försökt skydda Siegmund. Wotan straffar henne genom att ta hennes gudomlighet ifrån henne, och försänka henne i djup sömn. Men han omger henne med en eld som bara en verklig hjälte utan fruktan kan tränga igenom. Nu vet nämligen både Wotan och Brünnhilde att den som kommer att lyckas är den son som Sieglinde bär i sitt sköte, hennes och tvillingbrodern Siegmunds barn - Siegfried.

Om honom handlar förstås ”Ringens” tredje del, ”Siegfried”. Han har vuxit upp till en man som inte vet vad fruktan är, och han lyckas så småningom smida ihop faderns splittrade svärd. Med hjälp av det dödar han jätten Fafner som förvandlat sig till en drake. Siegfried hittar skatten och den gyllene ringen som han tar på sig utan att känna till dess betydelse. Slutligen tränger han igenom elden och väcker Brünnhilde, och deras kärlek blossar upp.

Men förbannelsen verkar även i Siegfrieds fall. I fjärde delen, ”Ragnarök”, dödas han svekfullt av nibelungen Alberichs son. Det hela slutar med att Brünnhilde tar ringen från den döde Siegfrieds hand och i den yttersta av offerhandlingar rider hon med ringen på sitt finger in i Siegfrieds jättelika begravningsbål. Floden Rhen svämmar över sina bräddar och rhendöttrarna kan återta ringen. Guldet återgår renat till flodbotten. Elden från Siegfrieds begravningsbål sprider sig till Valhall där Wotan uppgivet inväntar slutet på gudarnas era. Gudarnas skymning, ragnarök, är här. Är det jordens undergång eller månne början på en ny tid för människorna på jorden?

Läs mer:
Metropolitans webbplats med operahandlingar: