Louise Jakobsson Wigh. Foto: Leif Jönsson/Sveriges Radio
Louise Jakobsson Wigh. Foto: Leif Jönsson/Sveriges Radio
#imitthuvud

Hon överlevde tre självmordsförsök

Louise: Jag visste inte hur man levde
21 min

1 600 personer tog sitt liv förra året i Sverige. 22-åriga Louise Jakobsson Wigh från Kristianstad hade kunnat bli en av alla dem. Det här är hennes historia om att vara vilse och vikten av att våga fråga.

Varför känner du att det är viktigt att berätta?

– Jag vill framför allt att ingen ska vara med om det jag har varit med om. Jag vill att man ska visa respekt för alla människor hur dom än är. Psykisk ohälsa påverkar kanske hur du är som person och det krävs att man bemöter dem på ett annat sätt, säger Louise Jakobsson Wigh.

Hur är det för dig att prata om det här?

– När jag fick frågan om att prata om vad jag har varit med om och hur jag har mått, så gick min tankar till min familj. Jag vill inte att de ska bli utsatta för konstiga funderingar eller bemötande från omgivningen. Kanske kommentarer om att de gett mig en dålig uppväxt, det har de inte.

För dig började det hela för tio år sedan, du var tolv år gammal. Vad hände när du var tolv?

– Jag hade det väldigt bra när jag var liten. Min föräldrar var skilda men det var inget som jag tänkte på. När jag började högstadiet så förändrades ganska mycket. Man skulle bli en egen person som man kanske inte hade varit innan. Det blev ett hårt klimat som jag inte kände att jag passade in i.

Kunde du sätta fingret på vad som inte stod rätt till?

– Nej, jag kunde inte säga själv vad som inte var bra. Jag trivdes inte i det sammanhanget jag var i och jag kunde inte ta vara på några egna intressen. Jag var vilsen. Jag försökte hitta en mening utan att finna någon.

Vad gjorde du då?

– Det blev allt jobbigare i skolan. När jag kände att jag inte orkade mer så läste jag om en tjej i tidningen som hade skadat sig själv. Jag började skada mig själv varje dag för att på något sätt... Jag kände ett behov av att göra det, att lindra det jag kände. Jag började kräkas när jag hade ätit.

Gjorde det det lättare för dig att hantera dina känslor?

– Just då tyckte jag det, men absolut inte. Jag mådde inte ett dugg bättre och jag fann inte mer vad som var jag eller fann en bättre plats i skolan. Jag hanterade inte vardagen bättre, så nej.

Vad fick du för någon hjälp?

– Det fortsatte så ett tag. Jag skadade mig själv varje dag i ungefär en månad. Jag fick kontakt med en lärare i skolan. Hon förmedlade en kontakt till kurator och fick sedan en tid tillsammans med mamma på BUP. Jag blev inlagd för depression och självmordsprevention. Efter ett tag tyckte man att jag mådde bättre. Och det gjorde jag också, jag mådde bättre. Jag fick antidepressiva. Det vände. Jag kom tillbaka till skolan och allt fortsatte som vanligt egentligen.

– Jag tyckte mycket om skolan när jag var i den åldern. Jag fick mycket av att jag var väldigt duktig. Det har räddat mig igenom mycket, för jag kunde fokusera på skolarbetet och tyckte det var en fristad. Men efter ett par veckor rämnade allt igen. Jag gjorde ett självmordsförsök och sa till min mamma direkt efter. Det har varit många turer till och från BUP. Bara ett kort tag efter så gjorde jag ett andra självmordsförsök där min mamma hittade mig, där jag inte var vid medvetande. Personalen frågade varför jag inte ville leva, men jag kunde egentligen aldrig svara på det.

Hur har du och din mamma pratat om det?

Vi har mest pratat de två senaste åren om vad som hände under tonåren. Då när jag började må dåligt och omgivningen uppmärksammade det, så var jag väldigt arg på min mamma. Jag vägrade släppa in henne i mitt liv och kunde säga hemska saker som att jag aldrig ville se henne mer. Idag ångrar jag det jättemycket. Jag är otrolig tacksam att min mamma orkade stå kvar. Hon har alltid funnits där och det tror jag är en av de sakerna som har gjort att jag orkade över huvudtaget, för att hon har varit så stark.

Fanns där någon under den här perioden som du kunde öppna dig för?

– Från början kunde jag inte det. Det var kanske ett av de stora problemen, att jag kände mig ensam och vilse. Men efter två år så hade min ätstörning blivit värre och jag remitterades till Lund. Där fick jag en terapeut som har betytt otroligt mycket för mig. Utan den kontakten som jag fortfarande har, så hade jag inte suttit här idag. Hon har fått mig att inse att jag är värdefull, att jag har rätt att säga nej och att hon har hjälp mig att finna mina intressen.

Vad hände efter dina in- och utturer från BUP?

– Skolarbetet var min fristad. Min ätstörning var allvarlig under långa perioder och jag behandlades för den i många månader om året mellan det att jag var 14 till 17 år. Jag var på slutenvården i Lund, jag tvingades att äta och jag gick upp i vikt och skrevs ut.

Vill du fortfarande att folk ska fråga de där viktiga frågorna om hur det egentligen är?

– Ja det tycker jag. Men jag riktar mest uppmaningen till människor inom vården. Och när man frågar så måste man också ta ansvar för det svaret man får.

Upplevde du att man inte gjorde det?

– Jag upplevde att man frågade utan att kunna hantera svaret, eller så frågade man inte alls för man orkade inte höra svaret. Det kändes ibland som att personalen inte visste hur de skulle hantera svaret att man mådde dåligt, så de lät bli eller omedvetet inte frågade. Hopplösheten inom personalen var nästan lika stor som hos vissa patienter.

Fick det någon gång konsekvenser att man inte frågade?

– Ja för två år sedan så tror jag att om man hade frågat mig innan jag gick från sjukhuset om jag tänkte skada mig själv, så hade jag inte kunnat hålla ihop. Jag hade fallit ihop i en hög på golvet. Jag tror det kan vara skillnad mellan liv och död många gånger.

Vad var det som hände?

– Jag hade samlat mina sista krafter för att följa med till min pappas bröllop och min lillasysters dop. Jag kände egentligen att jag inte orkade, att jag inte höll ihop. Jag var med på ceremonin i kyrkan, men fick lämna bröllopet i förväg för att jag inte kunde hålla ihop. Jag bara grät hela tiden. Min mamma skjutsade tillbaka mig till psykiatrin i Kristianstad. Jag insåg att jag var tvungen till att gå på bröllopet och dopet, för att jag ville visa att jag stöttade min familj i de valen de gjorde. Att mitt självmord inte hade med dem att göra, utan det var mitt sätt... Att jag inte kunde hantera situationen som den såg ut just då och därför var jag tvungen att ta mitt liv. Jag visste inte hur man levde. Så jag bestämde mig att jag skulle samla mina sista krafter till bröllopet och sen skulle jag avsluta mitt liv dan efter. Bröllopet var en lördag och dan efter... Jag hämtade min bricka med mat i matsalen, för jag tänkte att om jag inte äter någonting så kommer personalen uppmärksamma det och då kanske jag inte får gå hem. Jag visste ju vad jag skulle göra, jag hade ju bestämt att jag skulle ta livet av mig när jag kom hem. Då var jag ju tvungen till att få komma ut från avdelningen. Jag hade redan blivit beviljad permission på söndagen i förväg, men det hindrar inte personalen från att fråga hur det är just den dagen, innan man får gå hem just då. 

Det var ingen som frågade?

– Nej, det var det inte. De frågade vad jag skulle göra hemma. Jag svarade att jag skulle vattna blommarna, för då hade jag i alla fall inte ljugit. Men de frågade inte om jag skulle skada mig.

Men det gjorde du?

– Ja. Av någon anledning så ringde jag själv ambulansen. Det var min räddning. Om jag inte hade ringt just när jag ringde, eller om jag hade väntat lite, så hade jag inte suttit här idag.

Hur mår du idag?

– Idag mår jag bra. Jag pluggar i Lund och flyttade dit för ett och ett halvt år sedan. Sedan jag flyttade dit så har jag träffar bra och roliga människor som har visat mig ännu fler delar av livet som jag trivs med.

Vad skulle du vilja säga till dem som har sådana tankar?

– Det viktiga är att ta mod till sig att berätta för dem som finns omkring en. Om det finns någon i ens närhet som man kan berätta för hur det är och hur det känns, så gör det. Jag har idag insett att jag kan vända mig till mina föräldrar och jag har vänner. Jag hade dem redan då, men jag trodde inte att de fanns. Men det gjorde de.

#imitthuvud

#imitthuvud

Under hela vecka 46 har P4 Kristianstad fokuserat på ämnet psykisk hälsa. Tre av fyra har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen erfarenhet eller som närstående, och vi vill prata om detta. Det viktiga är din berättelse. 

Fortsätt skicka in din berättelse till vår publikredaktör Jenny Johnsson Roos på publiken@sverigesradio.se  eller ring 044 77 512 80

Tyck till på sociala medier via hashtag #imitthuvud

Här finns en lista om du behöver söka hjälp och stöd 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".