Thomas Persson
Thomas Persson, idol och förebild. Inte bara för artikelförfattaren utan för även hans söner. Foto: Johan Persson, HD
Handboll med Glenn Göransson

Thomas Persson del 2: "Handbollen är fortfarande mitt liv men min fru är nästan värre än mig"

4:07 min

Här kommer del två av reportaget om en idol och livs levande legend. Thomas "TP" Persson berättar om skillnaden från förr och nu.

Visst har ni minnen på idoler från er barndom, personer som ni såg upp till och som på något sätt präglat er - på ett eller annat sätt? Mina idoler var två. Bolltrollaren Einar Jakobsson och Thomas Persson. Två lysande stjärnor i 70-talets IFK Kristianstad då handbollen var glödhet i denna lilla stad. Minns de långa köerna efter biljetter utanför Göransson Sport på Västra Storgatan. Minns hur folk flockades utanför Kristianstadsbladets fönster där en resultattavla visade hur det gick för IFK på deras bortamatcher.

Jag minns att stackars Bert Fridman sprang fram och tillbaka match efter match sen kom jag, "Tjommen" och "Lill-Munken" och turades om att skjuta.

Detta var alltså innan Sportradion och Text-tv och det kom faktiskt fram en kille som skrev resultatet på en griffeltavla och vände utåt mot de säkert 100 personer som stod där ute i kylan och väntade. Min pappa var inte särskilt sportintresserad men jag fick honom att följa med mig varannan söndag vid 18-tiden till Kristianstadsbladet och det är just sådana här händelser som får en att tänka på sin egen pappa en dag som denna, grattis på Fars dag, farsan.

Vi tränade två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar. Styrketräning fanns inte, liksom sommarträning. Man hann med Mallorca innan samling 1 augusti och ibland var man nere en vända till innan seriepremiären.

Tillbaka till idoler och till Thomas Persson som kom till Kristianstad första gången 1967 då han gjorde sin värnplikt i Kristianstad. IFK låg då i div 2 (nuvarande Allsvenskan) som var uppdelad i södra och norra. Thomas hade ett år tidigare, som nittonåring, vunnit SM-guld med IS Göta från Helsingborg men valde alltså att spela för IFK detta året för att slippa pendla de 12 milen mellan Kristianstad och Helsingborg. Det blev bara ett år i IFK men ett par år senare var han tillbaka igen. IFK hade tagit klivet upp i högsta serien och Thomas värvades som högernia. Det gick väldigt bra för Thomas och han blev snabbt den stora stjärnan, blev vald till Årets Spelare i Svensk handboll säsongen 1971-72 och blev också uttagen till att representera Sverige i OS i München 1972. Nästa stora mästerskap var VM 1974 i Östtyskland och där var Thomas en viktig kugge. Sverige blev 10:a.

Själv minns jag Thomas som lång och solbränd och med axellångt hår och breda polisonger. Alltid glad och alltid vänlig mot oss smågrabbar som hängde över planket på träningarna. Han var väl inte blixtsnabb men hade en hoppskottsrörelse som var oerhört vacker att skåda. Skottet var tungt och bara hans uppenbarelse skrämde säkert livet ur många vänstertvåor på den tiden. Thomas tid i Kristianstad blev ingen direkt sportslig succé för själva laget, det var ju ”Hellas-tider” och IFK krigade i och kring slutspelsstrecket dessa fyra säsonger som ”TP” spelade i orange tröja. Hösten 1974 blev lockelsen för stor då IFK Malmö kom med ett erbjudande som Thomas inte kunde tacka nej till. IFK Malmö, som på denna tiden var ett etablerat topplag med 5000 på läktarna varje match, hade tappat Bo ”Bobban” Andersson och det fanns ekonomi att värva en ny ”fix-stjärna” och valet föll på Thomas Persson.

Thomas Persson spelade 69 allsvenska matcher i den orangea tröjan och stänkte in 389 mål på dessa fyra säsonger. Året efter att Thomas lämnat gick IFK till SM-final där laget föll mot HK Drott. 18-18 i första matchen, där för övrigt över 2 800 personer hade trängt sig in i Idrottshallen som hade 2 500 som maxkapacitet! Returen i Halmstad blev målsnål men Drott vann med 14-12 och blev Svenska mästare säsongen 1974-75.

Thomas gjorde premiär hösten -74 för sin nya klubb i ett fullsatt Baltiska Hallen mot IF Saab från Linköping. Sju minuter in i andra halvlek så skadar sig ”TP” så illa i sitt knä att säsongen tog slut just där - och faktiskt hela karriären. Thomas kom aldrig tillbaka i det slag han en gång varit och en väldigt vacker saga tog slut som 27-åring. Det blev ändå 68 landskamper och ett SM-guld för ”TP” under sin åtta säsonger på högsta nivå i Svensk handboll.

Nu väntar jag bara på att Thomas Persson ska få gjuta sitt handavtryck i ”Legendernas Allé” utanför Arenan i Kristianstad - för är det någon som ska få sitt avtryck där, så är det Thomas ”TP” Persson.

Handbollen är fortfarande mitt liv. Min fru är nästan värre än mig men vi följer våra söner så mycket vi hinner.

Numera följer Thomas och hans fru Marina sina söners karriärer. De flänger land och rike runt för att se äldste sonen Andreas alla matcher i OV Helsingborg och så fort de hinner och kan så åker de över sundet för att kolla på minstingen, Mattias, som numera är proffs i danska Sönderjyske där han är lagets stora stjärna.

Avslutningsvis är det lite symptomatiskt, det här med idoler och fars-dag, när man läser på Sönderjyskes hemsida att Mattias har två idoler:

Zlatan - och sin pappa Thomas.

 

Tjing

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista