1 av 25
2 av 25
3 av 25
4 av 25
5 av 25
6 av 25
7 av 25
8 av 25
9 av 25
10 av 25
11 av 25
12 av 25
13 av 25
14 av 25
15 av 25
16 av 25
17 av 25
18 av 25
19 av 25
20 av 25
21 av 25
22 av 25
23 av 25
24 av 25
25 av 25

Lena Näslund berättar om sitt möte med Himalaya

Vi vaknar till klingande, sjungande, rytmiska ljud. Klockan är strax före sex och när jag gläntar på tältduken är stenknackningen på hotellbyggena nere i byn redan i full gång. Platsen är Namche Bazaar i Khumbudalen i Nepal. Vägen hit var kantad av blommande vivor, rhododendron- och körsbärsträd. Vi har gått genom byar med prunkande grönsaksodlingsodlingar, vetet och kornet vajar redan högt och potatisskörden är i full gång. Bitvis har vi snarare klättrat, den sista etappen hit upp var fruktansvärt brant, mer än 400 höjdmeter nästan rakt upp.

Namche Bazaar är en gammal handelsknutpunkt i Sherpaland. Sen långt tillbaka har tåg med fullastade jakar eller bärare med tunga korgar burna i ett band runt pannan, kommit den här vägen, till och från Tibet. Den trafiken går fortfarande på samma sätt, det finns inga fordon som tar sig fram på de slingrande branta bergsvägarna. En man bär en dörr, en ung kille en packe med åtta kraftiga byggreglar, en annan har flera lådor med ölflaskor i korgen på ryggen. Fast det är nog turisternas packningar som dominerar.

Vi har åtta dagars vandring upp till målet; Everests basläger. På 5 300 meters höjd samlas klättringsexpeditionerna och då är det en bra bit kvar till toppen av världens högsta berg – Mount Everest eller Sagarmatha som det heter på nepalesiska – 8848 m.

Vi måste stanna i Namche (3 400 m) en extra dag för att kroppen ska börja vänja sig vid de höga höjderna. Höjdsjuka var ett av de stora problemen för de europeiska expeditionerna när de började bestiga Himalayas toppar i början av 1900-talet. Både erfarna alpinister och sherpor dog utan att riktigt veta av vad, och fortfarande händer det att både bärare och turister avlider när lungor och hjärna fylls med vätska i kampen att förse kroppen med tillräckligt mycket syre.

Det är april och vi vandrar i valets efterdyningar. Efter 12 år med ett krigsliknande tillstånd drev maoistgerillan fram det här valet, det första på 17 år. Läget innan var spänt, men bortsett från oroligheter och några dödade i ett par valdistrikt genomfördes processen lugnare än någon väntat och det är spännande att sitta framför TV: n inne i lodgen och se reaktionerna på valresultaten som ramlar in. De gamla partierna sopas i stort sett bort från parlamentet, monarkin är historia och maoisterna är de stora vinnarna. Vad det kommer att innebära vet ingen, den allmänna meningen är att folket helt enkelt har röstat för förändring. På TV: n sjunger olika artister till bilder av arbetande människor – jordbrukare och bärare till exempel. Bärarna och kökskillarna från vårt sällskap kryper närmare och sjunger med.

- För bara någon månad sedan hade någon hamnat i fängelse om de här sångerna sänts på TV, säger lodgens ägare.

Bygget av det nya Nepal har startat.

Bästa sättet att acklimatisera sig till höjden är att gå upp högt under dagen och sedan återvända till lägre höjd och sova, så vi gör en utflykt upp till 3800 meters höjd, till byn Khumjung. Här bor 1200 människor, stenhusen ligger tätt som i en gryta. Skogen börjar bli lägre och glesare, på de torra branta bergsluttningarna går får och jakar och letar något ätbart. Det är ett par månader kvar till monsunen när bergen börjar grönska igen.

Här bor 24-årige Tarze Lama Tamang. Han tillhör folkgruppen tamang från västra Nepal, men kom hit som tioåring för att gå i Edmund Hillarys skola. Han blev kvar, gifte sig med Doma Sherpa och tillsammans har de två barn.

– Till mina hemtrakter kommer inga turister. Där finns inga jobb att få, säger han.

Två av hans bröder jobbar i Malaysia, en bor i Kathmandu. Bara hans far och syster bor kvar i hembyn, ett vanligt scenario i dagens Nepal. Arbetslösheten är skyhög. Hälften av landets inkomster kommer från nepaleser som jobbar utomlands, resten kommer från turismen – till stora delar här i Everestregionen. Maoisterna säger i sitt partiprogram att de vill tiodubbla turistinkomsterna.

Tarze drar undan tygstycket för dörren till det lilla huset familjen hyr. De bor i ett rum med stampat jordgolv, i ett angränsande rum driver Doma en liten affär. Tarze drömmer om att bestiga Everest, att få jobb på expeditionerna.

- Först måste jag gå bergsguideutbildningen i Kathmandu och det är dyrt…

Turisternas pengar har gjort många markägande sherpafamiljer rika. De bygger för pengarna. Byn Dingboche har 300 invånare och vi räknar till 22 pensionat. För dem som liksom Tarze inte äger mark är säsongen kort och det som återstår är potatisodlingen på den lilla plätten bakom huset.

Tälten rivs, köksutrustningen packas ihop och sällskapet strävar vidare, upp på bergssluttningarna, ner till floden Dudh Koshis blågröna glaciärvatten som slipat stenarna runda, upp igen längs dalgångens branta väggar förbi det vackert belägna buddistiska templet vid Tengboche och ner genom tät rhododendronskog där rödskimrande björkar står insprängda, behängda med silvriga hänglavar. Dagarna är varma men nätterna är kalla och här har varken lövsprickning eller blomning kommit igång än. En morgon när vi vaknar är tältet täckt av snö och byn Pheriches jakar avtecknar sig vackert mot det vita. Dags för nästa acklimatiseringsstopp. Det trycker lite över tinningarna, andningen är snabbare och tre nattkissningar är inget konstigt, det är bara njurarna som skyddar kroppen mot förgiftning.

Nu har vi passerat trädgränsen och de två sista etapperna går över nåt som liknar mycket torr fjällhed. Runt om oss tornar topparna upp sig. Den vackra Ama Dablam (6812 m), den havande modern, var ett heligt berg ända tills myndigheterna släppte upp klättrare. Hennes själ såldes för pengar, nu är hon bara oerhört vacker med sin spetsiga topp och tjocka gnistrande glaciär som putar ut strax under.

Enligt kartan ska vi gå över Khumbuglaciären fram till baslägret. Jag hade föreställt mig en vandring i snö. Istället är det ett oländigt balanserande upp och ner över moränryggar. Glaciären har smält och försvunnit hundra meter ner från stigen. Det finns ungefär hälften så mycket syre här som på havsnivå och kollapsen är nära när vi kliver in i den osannolika samlingen av olikfärgade tält i Everests basläger.

Härifrån ser vi Lothses 8516 meter höga topp, där bakom någonstans döljer sig Everest. Baslägret är som en liten stad. De olika expeditionerna har mutat in sina områden med sov- köks- samlings- och toalettält. Just nu finns ungefär 1000 personer från 17 olika expeditioner här. Fler är på väg. Vi mötte en vietnamesisk nere i Pheriche. De hade laddat upp med att bestiga sjutusenmeterstoppen Island Peak, men målet är att bli första vietnameser på Everest.

Det är 55 år sedan nyzeeländaren Edmund Hillary tillsammans med sherpan Tenzing Norgay var de första att besegra berget och raddan av rekord att slå verkar outtömlig. Jag möter Dawa Steven Sherpa. Hans far och farbröder har tagit sig till toppen, själv var han uppe förra året. Nu är han ledare Eco Everest Expedition, som just har avslutat sin puja – en religiös ceremoni för att välsigna klättringen. Imorgon ska sherporna börja gå över det vanskliga isfallet för att bygga det första höjdlägret.

Dawa Steven är lite kluven till klättringsturismen som betyder inkomster och jobb – men den har kostat också. Bergssluttningarna är rensopade på enbuskar, vars rötter skyddar branterna från erosion – de har blivit bränsle till pujor och turisthotell, och gudarnas moder, Cholungma som sherpor och tibetaner kallar berget, är skändad av alla sopor.

Dawa Stevens expedition bränner inte eneträ, han visar stolt en solkokare som kokar upp vatten på nolltid – det räcker till både mat, dryck och duschvatten, utan att förbruka ved eller orsaka några klimatutsläpp. Tretton klättrare från bland annat Mexiko, USA och Schweiz ska klättra som en manifestation mot klimatförändringarna som smälter Himalayas glaciärer.

Mexikanen David Liano besteg Everest 2005, nu ska han försöka klara både Everest och Lothse samma säsong. Han säger att förändringarna är tydliga bara sedan han var här senast. Vi ser en skarp gräns uppe på bergväggen. Dit upp nådde glaciären förut.

– Det har blivit farligare att klättra också, säger Dawa Steven. När permafrosten släpper lossnar stenar som tidigare varit fastfrusna och titt som tätt störtar väggarna i isfallet samman, lavinerna har blivit fler. Som för att understryka vad han säger dånar det plötsligt och en jättelavin går på andra sidan lägret. Men framför allt innebär de smältande glaciärerna risk för plötsliga översvämningar i byarna nedströms.

På natten kan vi höra glaciärerna röra sig och strax före klockan fem på morgonen hörs tunga tramp passera tältet. En stund senare syns ljuspunkter på väg upp i isfallet, det är sherpor med ryggsäckarna fulla av utrustning till de högre lägren, tanken är att sherporna sedan ska ta med sopor ner från berget. Redan på första turen har de med sig konservburkar från 1962, de lär härstamma från en amerikansk expedition året därpå. Ryggsäckarna är fyllda med allt från gamla gasoltuber, en fårskinnsstövel som förmodligen tillhört någon som dött på berget till skelettdelar från människor som ramlat ner i sprickor i isfallet. Isfallet är en glaciär som liksom bryts av när berget stupar rakt ner, det rör sig hela tiden och lämnar rätt som det är tillbaka sånt det tagit.

Sherporna får betalt per kilo sopor och Dawa Steven tror att de kommer att få ihop fem ton under årets klättersäsong. Själv är jag nöjd att inte behöva fortsätta ytterligare 3500 meter uppåt. Det räcker att återvända en bit neråt dalen där den gäckande toppen sticker fram, svart med ett ständigt snödrev längs den sluttande ryggen.

Lena Näslund

Här följer en serie bilder, samtliga tagna av Lena Näslund.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".