1 av 2
Förmultning - skrämmande och vacker. Foto: SVT Bild
2 av 2
Tina-Marie Qwiberg. Foto: Lisa Henkow/Sveriges Radio.
Kråkvinkel 1 november 2014

Förmultning är vackert

"Jag tränar döden"
4:11 min

Från ett galet sommaroväsen till ett hålrum med inslag av lågmälda mesar, någon korp, en kråka...

Utfasningen av ljud är påfrestande. Kanske är det förmultningen och lågmäldheten som skrämmer. 

En sorgmantel knycker till med vingarna och varslar om död.

Men också om återuppståndelse. Den finns i varje lövhög. Hör Tina-Marie Qwiberg i veckans kråkvinkel.

Jag genomgår en förändringsprocess. Från ett fullständigt galet, fantastiskt, sommaroväsen till ett hålrum med inslag av lågmälda mesar, någon korp, en kråka, gäss som transporterar sig på himlen, någon nötskrika, en vass koltrast och, ja, utfasningen av ljud är påfrestande. Från intensivt pågående, av möten, av hormoner, av tjattrande svalor, prästkragar och gräshoppor, av liv och som plötsligt, träden tappar formen, tystnad och kortare dagar, en sorts förvandling som känns som ett krympande klädesplagg, man kryper ur sommarskinnet men vill vara kvar, är kvar och kanske är det förmultningen och lågmäldheten som skrämmer. 

Naturen är inte verklig - ljuset är svagt rosa och ljuden är dämpade, som om de väntar på nåt, som om de lurar, och vid ett svagt tillfälle, bakom en nära upplöst gärdesgård, smyger de fram och kryper in i köttiga komposter, dallrande svampar och där är rödhaken, god, klok, vacker och med ett knyck med stjärten uppenbaras den föreställning som kallas höst. Den där scenen då dimman glider över plöjda åkrar och drar med sig trumpna gamla ekar, en trana protesterar mot scenografin och drar upp kjolen i ett glittrande spindelnät.

Hösten, naturen, våta gångbanor, löv i upplösning, en tilltalande doft av förmultning, dämpat sorl av mikroskopiska röster, en kör av nedbrytande organismer, rutten, ruttna, gråpäron som en kräkfärgad fiberduk men en arena och ett måltidsspektakel där gästerna är en mångfald. Amiral, blomflugor, andra tvåvingar i metalliska toner, ett trassligt honungsbi, det rör sig, det bryts ner, det är en levande organism och i bildkant ler en sorgmantel och knycker till med vingarna. En gäst med varsel. Varslar om att livet är en enkel biljett till destinationen död. Det är hållplatserna som betyder något, det är nu - kanske blir det inget sen. 

Jag tränar döden. Känner den runt om. Förstår kretsloppet och accepterar det. Nedbrytningen doftar gott - jag säger det till mig själv eftersom det är så jag vill ha det i mitt eget sönderfallande. Förmultning är vackert. Ett mikrokosmos.

Visst, rädd, jo. Men kanske mest för att jag glömde stanna till. Glömde att lyssna. Lät andras rädsla och tomma prat ta alldeles för mycket plats, då, sen, omvärlden och förlorade alla dessa längtade soluppgångar. 

Jag tränar döden i skogar med lågmäld fågelsång, sus och prassel med nedbrytning, fukt och barr och löv och en kör av mikroorganismer som tröstar, som viskar att allt förändras, processas och ger liv åt andra organismer som bygger system och aggregat, som formar åkrar och blommor och skator och skratt och dimma och spindelnät. 

Visst är det ett sorts slut på livet som människa, kropp men återuppståndelse finns i varje lövhög och vi återgår till planeten, till kretsloppet och till alltings allting.

Tina-Marie Qwiberg

naturmorgon@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".