Vårfåglar

Vad skulle skräckfilmsregissörerna göra om det inte fanns ugglor?

5:12 min

Om man ger sig ut i storskogen en natt på vårvintern finns det chans att höra pärlugglan ropa.

Namnet på denna vår näst minsta uggla (av traststorlek) kommer av de vita fläckar som den brungråa, yviga fjäderdräkten är beströdd med. På latin heter den Aegolius funereus. Aegolius betyder helt enkelt uggla medan funereus syftar på begravning och död.

Anders Börjeson berättar om pärlugglan - den uggla som kanske oftast får symbolisera skräck på film.

På engelska och franska kallas arten ”Tengmalms uggla” efter den svenske ornitologen Gustaf Tengmalm som verkade på 1700-talet. Alla ugglors läten har av gammalt tolkats som illabådande varsel och förbindelse med mörkrets makter. I svensk folktro har pärlugglan kallats ”vätterhund” men man har också trott att det vittljudande lätet kom från haren - därav namnen ”mäckerhare” och ”harpoppla”.

Pärlugglans revirsång hör ihop med kyliga vinternätter. Redan i februari börjar hanen signalera med stor ihärdighet, ropen kan pågå timtals utan avbrott. Pärlugglan häckar i hela landet, den är numera etablerad ända ner i Skåne.

Beståndet varierar i storlek beroende på tillgången till föda, under så kallade ”gnagarår” uppskattas det till över 20 000 par. Under sådana år blir också kullen större, det kan variera mellan fyra ägg ett ”magert” år upp till tio när det är gott om mat.

Granskogen är pärlugglans favoritbiotop, men den kan också häcka i blandskog. För häckningen är pärlugglan beroende av trädhåligheter, främst utnyttjas gamla spillkråkehål.

Numera placeras allt fler holkar ut och accepteras gärna. På sommarnätterna hör man ungarnas kvidande hungerläten. Dagarna tillbringas i en gran eller buske och om ugglan upptäcks av småfåglar slår de högljutt larm. I södra delen av landet är det vanligt att hanen uppehåller reviret året runt, medan nordliga ugglor är mer rörliga. En viss utvandring förekommer när födotillgången är klen.

Texten ovan hämtat från P2-fågeln: http://t.sr.se/LTOgwL