Porträttbilder av Henry David Thoreau och Mats Ottosson
Henry David Thoreau var inte den vildmarkseremit han ofta framställs som, menar Mats Ottosson. Foto: Martina Wärenfeldt (Mats Ottosson), Wikimedia Commons (Henry David Thoreau)
Lördag 21 oktober 2017

Lite Thoreau varje dag, så ska jag leva hädanefter

Det vilda finns överallt, inte minst inom oss
4:44 min

Henry David Thoreau var uppmärksamhetens och nyfikenhetens mästare. Den nära vardagsnaturen var hans vildmark.

Mats Ottosson hyllar en högaktuell tvåhundraåring.

Henry David Thoreau hade en lite udda promenadhatt. I kullen hade den ett insytt fack där han kunde stoppa växtdelar, fossiler och annat som väckte hans nyfikenhet under det eviga strövandet i markerna runt Concord i Massachusetts där han föddes för nästan precis tvåhundra år sen.

Henry David Thoreau ... ja just det, den där amerikanske nationaleremiten som bodde två år ensam i en stuga vid den lilla sjön Walden pond och skrev en berömd bok om sin vildmarkstillvaro. Tänker ni kanske.

Jo, det är han jag menar. Fast ändå inte. För den Thoreau som jag lärt känna är verkligen inte nån vildmarksnisse, och inte nån ensamvarg heller.

Den där enkla stugan han byggde med egna händer och lånade verktyg, för att prova att leva så billigt och enkelt och odistraherat som möjligt, den låg bara två kilometer utanför Concord, tjugo minuters promenad. Och omgivningar var sannerligen inga urskogar. En skara nyanlända irländare byggde järnväg strax intill och skogarna skattades intensivt på vedbränsle. Nej, nån vildmark var det inte.

Titt som tätt knallade han in till stan, mest för att umgås och låna böcker, ibland för att ge morsan sin smutstvätt. Eller så kom grannar och kompisar till honom och hälsade på i stugan. Nä, nån eremit var han inte heller, en sådan hade haft en enda stol i sitt bohag, Thoreau hade tre.

Han pratade förvisso gärna om det vilda, men då menade han inte den öde vildmarken, utan det vilda i motsats till det fabriksmässiga och stapelbara. Det vilda som kan finns överallt, alldeles nära, inte minst inom oss, ja kanske i synnerhet inom oss.

Den 30 augusti 1856 går han ut på en myr för att plocka tranbär, av ingen annan anledning än att han vill känna hur de smakar just det här året. Han tar av sig skor och strumpor och vadar ut bland rosling och vitmossa, hittar två olika sorters tranbär och plockar en i varje ficka.

Vad är vitsen med att besöka avlägsna berg och myrar, om en halvtimmes promenad kan ta mig till en sådan vildhet, skriver han i sin dagbok.

Det där är den Thoreau jag lärt känna. En som såg, hörde, kände, luktade, smakade, en som deltog. Boendet i lillstugan vid Walden varade i två år, men detta var något han odlade hela sitt liv: uppmärksamhet. Han gick långa promenader utan annat ärende än att lägga märke till och sen gick han hem och skrev. Ibland hade han nåt med sig hem i hatten, alltid hade han nåt på hjärtat. Två miljoner ord dagbok skrev han under sin korta livstid. Det är en ofattbar mängd text. Min senaste bok innehöll knappt 30 000 ord, bara som en jämförelse.

Jag har hans dagbok i en rejält förkortad utgåva, ändå blir det nästan 700 tättskrivna sidor. Jag slår ibland upp den bara så där på måfå och börjar läsa och får minutiösa detaljer, storslagna tankar och nyfikna frågor om vartannat. Han funderar över varför skuggorna i snön är klarblå vissa dagar men inte andra. Han försöker fånga skräddare med händerna men misslyckas trettio gånger av trettio. Känner han en doft så ger han sig inte förrän han hittar källan och det finns inte ett bär eller ett vildäppelträd han inte smakat på.

7 juni 1851 skriver han i sin dagbok: Det är ett sagoland där jag bor. Jag undrar hur jag nånsin ska kunna gå mina fem miles, det är en sån trängsel av händelser och fenomen längs vägen. Det finns så många frågor som jag ännu inte har ställt till invånarna.

Varje gång jag läser tänker jag: lite Thoreau varje dag, så ska jag leva hädanefter. Jag ska rikta en stunds koncentrerad uppmärksamhet varje dag mot min levande omgivning. Det går ett tag, sen glömmer jag bort mig. Men allt jag behöver göra är att ta fram boken, slå upp en sida nästan var som helst och läsa, så får jag tillbaka den där lusten igen.

Måndag 27 september 1852, om eftermiddagen: Balsaminernas skidor avfyras som pistoler, de skjuter sina frön som kulor. De exploderar i min hatt.

Henry David Thoreau. Om än lite i efterskott så: Grattis på tvåhundraårsdagen!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".