Mats Ottosson, programledare på Naturmorgon.
1 av 3
Mats Ottosson, programledare på Naturmorgon. Foto: Martina Wärenfeldt
Fruktkroppar av svampen dallergröppa (Phlebia tremellosa) på en bit död ved. Översidan är luddigt taggig och nästan självlysande vit.
2 av 3
Den liksom klorblekt vita, lite luddiga, ovansidan på dallergröppa (Phlebia tremellosa) Foto: Mats Ottosson/Sveriges Radio
En fruktkropp av en svamp med ådrig ljusrosa struktur. Dallergröppa (Phlebia tremellosa).
3 av 3
Fruktkropp av dallergröppa (Phlebia tremellosa) sedd underifrån Foto: Mats Ottosson/Sveriges Radio
Lördag 6 januari 2018

Världen är inte så farlig som vi tror

Om skräcksvampar, dödsmyggor och vår vurm för det otäcka
5:31 min

När Mats Ottosson i höstas stötte på en svamp som väckte skräckfilmsassociationer började han fundera över vår lust att förfasa oss över farligheter i naturen.

En gråkulen dag tidigare i höstas stötte jag på en märklig svamp i skogen, en svamp som jag har tänkt en hel del på sedan dess.

Fruktkropparna som växte som tungor ur veden på en fallen trädstam var så vita att de nästan var självlysande, och den luddiga översidan fick dem att se ut som om de liksom saknade fasta konturer.

Ja, lite spöklika var de, redan där. Och värre skulle det bli.

Jag tog ett par bilder och väl hemma frågade jag svampkunniga vänner vad det var jag hade hittat. När svaret kom gick det som en kall kåre genom rummet. Det finns nämligen en otäck historia kopplad till den här svampen.

 

För drygt tio år sen dog en man på ett sjukhus i Göteborg efter att ha plågats av en rad mystiska sjukdomstillstånd. Läkarna upptäckte till slut att det växte svamp i hans kropp, i snart sagt varenda organ, och när prover skickades på analys visade det sig att det var just den svampart som jag nu hade hittat på ett dött träd i skogen: Dallergröppa.

Och där började tankarna snurra ordentligt! Å ena sidan skräckfilmsscenariot: jag måste ju ha andats in massor av sporer när jag tittade närmare på svampen därute i skogen, tänk om nåt börjar växa i mig. Å andra sidan ett slags nästan upprymt behov av att dela med mig av min upptäckt; berätta nånstans. I radio, till exempel.

För det är ju någonting med det farliga och skrämmande som direkt triggar igång fascinationen. Det är väl därför naturen när den skildras av nyhetsmedia är full av lurande faror: ryska superfästingar, dödsmyggor, pollenchocker, skräckväder, bäverattacker. Det funkar.

Och den där händelsen med dallergröppan framstår vid en första anblick som den perfekta skräckhistorien.

 

När jag sansar mig en smula känner jag, med galopperande skamsenhet, att det inte alls är läge att ryckas med och göra en rafflande anekdot av något som var en djup tragedi för alla inblandade.

Dessutom är det faktiskt orättvist mot dallergröppan att göra en stor sak av detta. När jag läser på lite blir jag varse att arten egentligen inte alls är farlig för människor. Vi andas ständigt in svampsporer, även från dallergröppa, utan att bli sjuka. Det var någonting väldigt mycket på tok med den drabbade mannens immunförsvar som gjorde att det gick som det gick.

Och för det tredje finns det ett mer allmängiltigt skäl att stå emot den där skrämmas-med-läskiga-arter-reflexen. Det må vara mänskligt att gå i gång på det farliga och hotfulla, det har säkert haft ett överlevnadsvärde i vårt förflutna. Men det har en förödande avigsida. Det får tillvaron att verka mycket farligare än den är. I en massa sammanhang, inte bara i naturen. Radio, TV, tidningar, det är samma sak överallt: hela världens dåliga nyheter sköljer numera över oss med sån kraft att det är lätt att glömma att det anmärkningsvärda med människor inte är att de ibland bär sig ohyggligt åt, utan att de för det mesta faktiskt är väldigt hyggliga.

Och när det gäller dallergröppan: det som egentligen är grejen med den är inte alls det där olycksaliga, enda undantaget. Nej, grejen är det som den alltid gör, i sällskap med en massa andra organismer: bryter ner det som dör och vissnar i naturen och skapar jordmån för nytt liv.

Sen det uppstod har livet bökat och donat med den här ganska hopplösa stenklumpen i rymden och utan egentlig plan åstadkommit någonting underbart, något som sprutar av grönska och möjligheter. Vi behöver inte göra näringsrik jord, rent vatten, ren luft, mat. Det ombesörjs.

Naturens mest utmärkande egenskap är inte alls är att den är farlig, utan att den är - jag vill inte säga god det låter lite för religiöst – men gynnsam. Naturen är gynnsam. Vår blotta existens är ett bevis på att det är så. Vi skulle inte funnits annars.

 

Och när de färgstarka farliga undantagen hotar att stjäla all uppmärksamhet, då finns det bara en sak att göra. Nåt som vi människor är väldigt bra på. Tänka!

Att det finns en och annan illvillig medmänniska och en och annan farlig art, det suger vi i oss instinktivt, det går av sig självt. Att de flesta människor är hyggliga mot varann och att det mesta som växer och andas därute bara gör planeten underbar - det måste man däremot aktivt tänka.

Jag tror det kan vara mödan värt att göra det. Jag vet inte hur det är med er, men jag är i alla fall grundligt trött på att se världen som farlig och ond.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".