Fyra mycket långörade fladdermöss sitter på en träpanel och tittar in i kameran.
De extremt långa öronen är typiska för brunlångöra (Plecotus auritus). Foto: Jens Rydell
Lördag 30 december 2017

Brunlångöra – vindarnas fladdermus

6:47 min

Fladdermusarten brunlångöra är livrädd för ljus, berättar fladdermusexperten Jens Rydell. Arten älskar mörka herrgårds- och kyrkvindar där den inte bara har sina kolonier utan även sina jaktmarker.

Naturmorgons fältreporter Lena Näslund och fladdermusexperten Jens Rydell befinner sig på vinden hemma hos Lars-Erik Josefson på Källebacka herrgård i Västergötland. Förmodligen har fladdermusarten brunöra (tidigare kallad långörad fladdermus) bott här sedan herrgården byggdes på 1600-talet. Det är nästan som om den här sortens vindar är gjorda för just den här arten, berättar Jens Rydell.

– De har allt de behöver här. BB och dagis under taknocken, till och med kuvös om det behövs under takplåten. Och de har mat: fjärilar och spyflygor och tvestjärtar och lockespindlar och sånt som finns här, de håller rent på det.

Ibland syns spåren tydligt. Den som hittar avbitna vingar av exempelvis nässelfjärilar på en ladugårdsvind har sannolikt haft långöra på besök.

Just brunlångöra jagar alltså till stor del inne, särskilt under vår och höst. Bara mitt i sommaren flyger de ut och fångar nattfjärilar.

De flesta fladdermöss jagar med hjälp av ekopejling, de ropar ut ljudstötar som studsar tillbaka mot tänkbara byten. Nattfjärilarna har dock utvecklat motvapen: ett litet öra på mellankroppen som har som enda uppgift att höra fladdermössens ekopejling. Fjärilen kan höra fladdermusen på 20-40 meters håll, berättar Jens Rydell.

Brunlångörat har i sin tur svarat på detta genom att sluta med ekopejling och istället bara lyssna efter fjärilarnas vingljud. Därav de jättelånga öronen (lika långa som kroppen) som är skräddarsydda för att uppfatta vingsurrets våglängd.

Eftersom den inte använder ekopejling störs den inte av ekon från väggar och tak som annars skulle omöjliggöra insektsjakt inomhus på vindar och liknande

– Tack vare den speciella tekniken kan brunlångörat plocka ätbart från väggarna här utan att avslöja sig, säger Jens Rydell.

För att kunna jaga på detta vis är långöronen mästare på att flyga långsamt och oerhört vigt.

– De måste kunna stå still i luften, vända på en femöring, landa och plocka ätbart och så vidare. De är otroligt skickliga jägare.

Men flygsättet gör dem känsliga för flygande rovdjur. Det är därför just långöra har extra stort behov av mörker, där de inte kan bli upptäckta och tagna ens av ugglor.

Reporter: Lena Näslund

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista