En människokropp bärs ut på bår efter massakern på Stureplan. Arkivfoto: Anders Wiklund /TT.
1 av 4
En kropp bärs ut på bår efter massakern. Arkivfoto: Anders Wiklund /TT.
Polis på plats innanför avspärrningen efter Stureplansmorden 1994. Foto: Jurek Holzer / SvD /TT.
2 av 4
Polis på plats innanför avspärrningen. Arkivfoto: Jurek Holzer/TT.
Gärningsmännens flyktbil hittades på Kärsö i Mälaren 7:e december 1994 efter Stureplansmorden. Foto: Jurek Holzer/TT.
4 av 4
Gärningsmännens flyktbil hittades på Kärsö i Mälaren 7:e december 1994. Foto: Jurek Holzer/TT.

20 år sedan Stureplansmorden

Dagens Eko 1994: Skottlossningen på Sturecompaniet
2:49 min

Längs med vänster arm sträcker sig ärret, 15 centimeter långt. En evig påminnelse om vad som hände den 4 december 1994, och hur natten på Stureplan kunde ha slutat för Johan.

Johan måttar från hjärtat till armen:

– Jag överlevde och ska vara extremt glad. Dom som faktiskt förlorade familjemedlemmar eller barn... de såren läker aldrig.

Snart 20 år har gått sedan skottlossningen utanför Sturecompagniet i Stockholm. Fyra människor dog och 21 skadades i en av Sveriges största tragedier under 90-talet.

Men 20 år eller 20 dagar kvittar.

I detalj minns Johan tiden kring den 4 december. Hur han dagen innan kom hem till Sverige efter att jobbat utomlands. Hur han och en vän varit ute när en tjejkompis hörde av sig. Hon var på Sturecompagniet och firade sin födelsedag, klart Johan skulle komma dit.

– Vi var ett helt gäng och det var en trevlig kväll. Jag var på väg ut ur lokalen när min tjejkompis ropade: "Ska du inte säga hej då"? Jag vände och gick in för att ge henne en kram, berättar han.

– När jag var på väg ut igen började det att smattra. Det var som en dålig film. Det var blod överallt. Folk som skrek och jämrade sig. Det var en väldigt absurd situation. Jag tog mig upp för trappan, in till toaletterna och kollade min jacka. Där fanns ett litet hål och jag tänkte: "fan vad skönt att jag inte blev träffad".

– Sedan började det att rinna blod.

"Vi kommer tillbaka"

Tommy Zethraeus och Guillermo Marques Jara samt en kompis till de båda hade under kvällen försökt att komma in på Sturecompagniet. Tumult uppstod med vakterna, framförallt Joakim Jonsson, en nästan två meter och över 100 kilo tung dörrvakt. Vittnen berättar senare i förhör hur de skrikit: "Vi kommer att komma tillbaka och ni ska få ångra det ni gjort" och "Han (Joakim Jonsson) är död inom 24 timmar".

Gänget försvann upp mot Sturegatan innan de åkte söderut, mot Hagsätra, där Zethraeus hade en vapengömma i förrådet hos en släkting.

Tillbaka vid Stureplan satte de sig på en parkbänk vid Humlegården och lade upp taktiken.

Vapnet Tommy Zethraeus hade hämtat var en norsk automatkarbin av modellen AG3, drygt 4,7 kilo tung, en meter lång och med plats för 20 patroner åt gången. Senare i tv-programmet Striptease förklarade Zethraeus varför han valde just det vapnet:

– Hade jag velat döda dörrvakten Jocke hade jag tagit en älgstudsare med kikarsikte. Men eftersom vi ville skrämmas hade det varit löjligt att komma med en hagelbock.

Marques Jara, Zethraeus gick mot ingången.

I förhören berättade dörrvakten Klas Emretzon att kollegan Nicolas Forsberg sagt:

– Nu är killarna på väg tillbaka. Nu smäller det.

Tog bort kulan

Hur känns det att bli träffad av en kula? Johan berättar sakligt:

– Det är som att sätta handen på en varm platta i ett par sekunder. Det gör ont, sedan är det borta.

Ett av de 20 skott som avfyrats studsade mot Sturecompagniets marmorväggar träffade Johan i vänsterarmen. Kraften hade mattats av och kulan satt därför kvar i armen. I panik fick han en kompis att ta bort kulan innan de båda tog sig ut till kaoset utanför Sturecompagniet.

Samtidigt var klockan strax före 06.00 när telefonen ringde hemma hos kriminalkommissarien Bo Wide i Vallentuna. I luren var rotelchefen Walter Kegö.

– Du måste kasta på dig kläderna och komma till arbetet. Det har skett en skjutning vid Sturecompagniet. Det är tre döda och omkring 20 skadade, berättar Bo Wide.

Efter att kommit in till polishuset för att organisera upp arbetet kastade sig Bo Wide vidare mot Stureplan. Bilden han möttes av minns han fortfarande tydligt.

– Det låg blodiga förbandsartiklar. De döda och skadade var omhändertagna. I entrén visade kriminalteknikerna var skotten träffat i trappan och runtomkring. Det var en fasansfull känsla att tänka på alla ungdomar som uppehållit sig i entrén när automatvapen spydde sin död mot dem. Ingenstans fanns någon plats att ta skydd eller gömma sig.

Rikslarm utfärdades

Samtidigt som skadade fördes till sjukhus i Stockholm inleddes polisjakten som skulle följas av hela Sverige. Mängder med tips ramlade in, till skjutningen fanns en rad vittnen men polisen utfärdade rikslarm och gick ut med de misstänktas namn och ansikten, ett kontroversiellt beslut:

– Jag motsatte mig att namnen skulle lämnas ut. Det skulle spoliera eventuellt kommande fotokonfrontationer med vittnen. Vi visste inte heller hur farliga gärningsmännen var för allmänheten. Visserligen hade vapnet använts på ett sätt som visade att skytten varit likgiltig för att andra kunde träffas, men det var trots allt riktat våld mot en person. Därför anser jag att det var fel att bekräfta namnen på de två huvudmisstänkta, säger Bo Wide.

Tre dagar senare får polisen ett anonymt tips som uppgav att Zethraeus och Jara befann sig i en bostad på Ekerö. De skulle ta sig med bil in mot centrala Stockholm och snabbt togs beslutet att upprätta en trafikkontroll. Strax efter 22 på kvällen är polisjakten som bedrivits som den största sedan Palmeskjutningen över. Vid vägspärren intill Drottningsholms slott stoppas de båda i en stulen ljusblå Opel.

Zethraaeus och Jara kliver ur bilen, båda vet att det är över och kan föras in i en polisbil.

– Rotelchefen och jag befann oss på polishuset. Efter någon timme kom beskedet - de misstänkta var gripna. Det var naturligtvis en befriande känsla, säger Bo Wide.

Lämnade Sverige

Under våren 1995 följde sedan rättegången i Stockholms tingsrätt där till slut Zethraeus erkände att han var den som sköt och i juni kom domen. Zethraeus dömdes till livstids fängelse för fyra mord, Marques Jara och Farshad Doosti till tio års fängelse medan den yngre brodern fick 2,5 års fängelse. För Johan betydde rättegångens slut att han också kunde lämna Sverige. Han varken orkade eller ville vara kvar efter vad som hänt och flyttade tillbaka till USA där skulle stanna sex år. Medan rättsprocessen gick vidare via hovrätten och högsta domstol försökte Johan att gå vidare med sitt eget liv.

-Jag var så jagad hemma och kunde inte gå ut på gatan utan att folk kände igen mig och skulle komma fram. Jag kunde inte på en restaurang eller gå ut. Nu fick jag ett miljöombyte och kunde tänka på andra saker. Sedan hade man ändå mardrömmar, man drömde om händelsen och att man dog men för mig hade det varit ännu värre att vara kvar hemma.

"Varför dog inte jag?"

Nästan exakt 20 år sedan har nu gått. Johan var så sent som för någon vecka sedan vid Stureplan. Platsen säger han är inte laddad på samma sätt längre. För hans egen del handlar det om drygt tio centimeter.

Så kort är avståndet mellan ärret på vänster arm och Johans hjärta. Så nära var han döden.

Varje gång han tar av sig skjortan eller ser sig i spegeln blir han påmind, och när folk ser ärret kommer också frågan.

– Jag har nog fått den 100 gånger, "vad har du gjort där?". När jag berättar, då kommer en följdfråga och de skrattar. Då skrattar inte jag och de förstår att det är på allvar.

Själv har han ställt sig frågan åtskilliga gånger, varför dog inte jag?

– Extremt många gånger, nästan varje dag under ett års tid.

Fanns det något svar?

– Jag har trott på ödet, det gör jag fortfarande. Har man fått en andra chans ska man också ta vara på den. Hade inte min kompis sagt till mig att säga hej då, då hade jag stått i entrén där vakten Jocke stod - i utgången - och inte levt i dag.

Nu är han också pappa till en tonårsdotter. Johan medger att man blir mer beskyddande efter vad han gått igenom. Samtidigt ger också föräldraskapet perspektiv:

– Det här är något som jag lever med konstant. Samtidigt är det värre för de som förlorade familjemedlemmar. Att ens barn dör före föräldrarna - det måste vara en mardröm för en mamma eller pappa.

Fotnot: Johan heter egentligen något annat.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".