Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Trovärdig Tjuvheder med skådisar från gatan

Publicerat fredag 16 oktober 2015 kl 09.25
Björn Jansson, recensent: En realistisk skildring
5:04 min
Tjuvheder.
1 av 6
Malin Levanon i Tjuvheder. Foto: Nadja Hallström.
Mia Wasikowska i Crimson Peak. Foto: UIP.
2 av 6
Mia Wasikowska i Crimson Peak. Foto: UIP.
Ur filmen LasseMajas Detektivbyrå - Stella Nostra. Foto: Svensk Filmindustri.
3 av 6
Ur filmen LasseMajas Detektivbyrå - Stella Nostra. Foto: Svensk Filmindustri.
Stéphane De Groodt och Christian Clavier i En lugn stund. Foto: Njutafilms.
4 av 6
Stéphane De Groodt och Christian Clavier i En lugn stund. Foto: Njutafilms.
Ed Skrein i The transporter refueled. Foto: Noble Entertainment.
5 av 6
Ed Skrein i The transporter refueled. Foto: Noble Entertainment.
Ur filmen Himmel över Flogsta. Foto: Hera PR.
6 av 6
Ur filmen Himmel över Flogsta. Foto: Hera PR.

Den svenska filmen Tjuvheder är mer äkta än det mesta man kan se på bio just nu. Ett spännande drama med skit under naglarna.

Tjuvheder är en film där regissören och manusförfattaren Peter Grönlund ansträngt sig för att göra en realistisk skildring av kriminalitet och drogmissbruk, men också av vänskap och heder i en utsatt värld.

Filmen handlar om Minna som är i desperat behov av pengar och blåser en langare. Hon flyr sen med Katja till ett husvagnsläger. Men måste vara på sin vakt så att inte langaren och hans boss hittar henne.

Tjuvheder är närmast diskbänkskriminalitet - ingen beskrivning av toppar i den undre världen. Här har har biroller och statister hämtats bland människor som har erfarenhet av missbruk och brott och miljöerna är skräpigt realistiska.

Skådespelarna Malin Levanon och Lo Kauppi som gör Minna och Katja gör dessutom trovärdiga porträtt och jag ger en fyra tilll Tjuvheder.

Maffian hittar vi i barn- och familjefilmen LasseMajas Detektivbyrå - Stella Nostra. Det är en snäll färgglad italiensk maffia som mer lockar till skratt än skrämmer.

Som vuxen är behållningen med LasseMajafilmen alla skådespelare man känner igen - ansikten som kan dyka upp i små oväntade roller.

Handlingen är däremot lite väl enkel och i Stella Nostra bygger den på en gammal siciliansk fejd som nu når Valleby när caféägarna Dino Panini ska gifta sig med Sara Bernard.

Snällspännande och lite roligt, men det kunde vara mer finess i handlingen. Trea i betyg från mig.

Jag är inte särskilt förtjust i skräckfilm, men det finns undantag. Mexikanske regissören Guillermo del Toros fantasy-skräckfilm Pans Labyrint var mästerlig, tycker jag, och när han nu ger sig på skräckfilm som utspelar sig på ett stort, slottsliknande gods - nedfallet och fullt av överraskningar - blir jag nyfiken.

Det är 1800-tal och en ung amerikanska blir kär i godsets ägare. Han bor där med sin syster och man varnar henne för att flytta dit, men kärleken vinner. Väl där upptäcker hon snart att hon är fångad i syskonens garn.

Ovanlig bra historia för att vara skräckfilm, detaljrik och spännande. Men mot slutet brakar det loss. Spökena som under filmen dyker upp charmar inte mig. Det blir godkänt, en trea i betyg, men Crimson Peak som filmen heter är inte alls lika bra som Pans Labyrint.

I franska filmen En lugn stund hittar jazzälskaren Michel ett fynd - en gammal platta han minns från uppväxten. Han kan knappt bärga sig, han måste hem till lyxlägenheten och lyssna och njuta. Men omgivningen är oförstående och irriterande pockande på hans uppmärksamhet. Här kommer vänner, grannar, familj och städerska och stör. Här kommer några falska polska arbetare och fixar en läcka i lägenheten och så kommer älskarinnan och gråter.

Det blir för mycket om ett ytterst futtigt problem - så kul är det inte. Mitt betyg till En lugn stund blir en tvåa.

Så till två filmer som ni kan glömma:

Svenska Himmel över Flogsta kanske är kul för de inblandade eller för den som vill se studenter slåss på lek på grusig asfalt, eller se ett tjejgäng som börjar matkriga.

Det här är studentikost med handkamera och visst finns här stunder då man kan hoppas på något mer, men det rinner ut på asfalten. Jag ger en etta i betyg. Tyvärr.

The Transporter Refueled är klart inspirerad av Taken-filmerna, men här saknas Liam Nesson buttra charm och den här blodiga formuläractionfilmen lyfter aldrig.

Biljakterna känns leksaksaktiga och slagsmålen oinspirerade. Det blir en etta i betyg till The Transporter Refueled.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".