Ingrid berättar sin gripande historia på en ort någonstans i Sverige. Foto: Peter Lindberg P4 Stockholm
Ingrid berättar sin gripande historia på en ort någonstans i Sverige. Foto: Peter Lindberg P4 Stockholm

Misshandlad kvinna är kritisk till polisens flytt

"Jag trodde jag skulle dö"
7:11 min

Ingrid lever efter hot och våld med skyddad identitet. Hon tror att många kvinnor inte kommer att fullfölja sina anmälningar när polisens lokala grupper som arbetar med våldsbrott i Stockholms län flyttar till Västberga. 

Tidigare i dag i P4 Stockholm sändes nyheten om att polisens grupper ute i länet som jobbar med våldsbrott i nära relationer på lokal nivå ska flytta till Västberga polisstation. 

Ingrid lever under hot och med en skyddad identitet sedan sju år tillbaka. Under åren har hon fått flytta runt mellan olika orter i Sverige. Hon är i dag i tjugoårsåldern och heter egentligen något annat. Hon ser ut som vilken vanlig tjej som helst bara att hon inte lever ett liv som vilken tjej som helst idag. 

Hon har på sig en svart jacka och ett par svarta byxor med solglasögon på huvudet i sitt svarta och lockiga hår. Vi sätter oss ner på en träbänk och hon fäller ner glasögon över sina ögon, kanske som ett skydd för att inte blotta sig för mycket när hon börjar att berätta sin historia.

– Det började med att jag träffade en man som är pappa till mitt barn. Han misshandlade mig och hotade mig väldigt mycket, vid första taget så går man ju inte till polisen, man är ju så pass rädd och i ett sånt underläge.

– Han hade tagit min personlighet, min identitet. Jag hade ingen självkänsla kvar jag litade inte på mig själv, jag kände en skam. Jag minns hur jag kände just den skammen, jag skämdes för det som han hade gjort mot mig. Fast det inte var mitt fel. Men när det gick så långt som det gjorde då hade jag inget annat val, jag var tvungen att tänka på mitt barn, ska hon behöva växa upp med en massa trauma.

Minns du en specifik händelse som fick dig att ta beslutet att gå till polisen och sätta igång processen?

– Det var en vanlig fredag och min dotter var på dagis. Han var hemma och sätter sig på mig och tar med ena handen ett stryptag runt min nacke samtidigt som han trycker en en filt i munnen på mig. Och med den andra handen så täpper han för min näsa så att jag inte kan andas. 

Det här pågick i mellan tre och fyra timmar innan mannen till slut går ner för trapporna för att hämta sin pistol i bilen, då tar Ingrid chansen att fly ut på gatan där sedan polisen hittar henne blodig.

Minns du var dina tankar var under denna händelse?

– När han satt på mig på magen och höll för så att jag inte kunde andas så tänkte jag på att det här är min sista minut i livet. Jag kommer inte överleva det här jag tappade luften.

– Jag tänkte jag kommer inte klara mig, min tanke var bara hos mitt barn. Jag tänkte Gud jag kommer dö så långt hade det liksom gått. Han hade sagt flera gånger till mig att han kommer tappa kontrollen en dag och då kommer han döda mig. Jag trodde hela tiden att det finns ingen som kan gå så långt men tyvärr finns det tydligen män som kan det. De har inga gränser, det finns liksom inga gränser.

Ingrid fortsätter att berätta om sina tankar om att polisen nu ska flytta all sin verksamhet som rör våldsbrott i nära relationer från dom lokala stationerna runt om i Stockholm till en mer central polisstation i Västberga.

– Jag tycker det är jättedåligt, dels för att kvinnorna mår så pass dåligt att det kommer vara jobbigt att ta sig till andra orter och platser än den som ligger närmast en själv.

För det andra så kommer det inte vara så lätt som polisen tror att transportera kvinnor fram och tillbaka när de mår som de gör och är rädda för det mesta runt om.

Hon tror inte heller på att polisen kommer kunna sköta det där med att ta sig till skyddade boenden för att göra förhör. Det är redan svårt som det är nu, att komma när de ligger lokalt, hur svårt blir det inte då när de ligger ännu längre bort.

Hur tror du att detta kommer att påverka kvinnor som är i din situation idag som du var i tidigare?

– Det kommer nog göra så att kvinnorna inte fullföljer sina anmälningar eller att de inte alls väljer att anmäla på grund av rädsla. Så det blir nog allt färre anmälningar av det här beslutet som polisen tagit.

Hade du fullföljt din anmälning om det skett en sådan här förändring under din mest akuta tidpunkt i ditt fall?

– Det vet jag faktiskt inte, men jag tror nog inte jag hade orkat. Just då behöver man allt stöd man kan få, så det är nog inget som är allt för positivt.

Vad som kan få Ingrid att gråta idag när hon tänker tillbaka är allt som har hänt, frågan varför just hon behövde gå igenom det här. Hon som inte hade gjort något fel utan hade gjort allt hon kunde för att det inte skulle bli som det blev.

Hon kan än i dag klandra sig själv för allt som hände och minns skammen som hon kände när hon gick till polisen och det är inget hon tycker är rätt att hon eller någon annan kvinna ska behöva känna.

Hur kommer det sig att du vågar prata om det här idag fast du än idag lever med skyddad identitet och en hotbild mot dig?

– Om inte jag vågar eller en andra eller tredje kvinna inte vågar, vem ska då stå upp för oss kvinnor som går igenom det här?

Hur mår ditt barn idag?

– Hon mår bra, vi mår bra fast det är inte lätt att leva med skyddad identitet. Omställningen är stor och det har satt sina spår. Vi måste alltid tänka på säkerheten i vad vi gör, när vi går ut, vem vi pratar med.

– Att alltid vara rädd att möta på någon som känner igen oss, det är jätte jobbigt att leva i den här "lögnbubblan" och att leva i en helt annan identitet än den du egentligen är.

Ingrid heter egentligen något annat. 

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".