"En folkkär intellektuell"

2:44 min

Professorn i litteraturvetenskap, författaren och tidigare ständige sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius, har gått bort. Sara Danius blev 57 år gammal.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

Kulturredaktionens medarbetare Jenny Aschenbrenner minns henne.

Värdigheten i den sträckta nacken, läppstiftet på plats, alltid på plats liksom knuten under hakan, armen i krok med sin allierade Sara Stridsberg. Fotografiet av Sara Danius när hon lämnar börshuset i Gamla Stan i april 2018 och i samma stund sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien tillhör en av de där bilderna som etsar sig fast. Som stannar kvar i det kollektiva medvetandet.

En av många.

Det sammanbitna allvaret under paraplyet buret av vapendragaren Peter Englund i november 2017 då metoo nådde Gustav III:s akademi och den anrika institutionen sattes i skakningar som än idag inte upphört. Den triumfatoriska entrén vid de senaste Nobelfestligheterna. Som en blandning av en drottning och tjurfäktare, kungligt upphöjd men redo för strid i Pär Engshedens storslagna skapelse i meter efter meter av siden i orange och cerise.

Sara Danius har lämnat oss, med bilderna av henne dröjandes på näthinnan. De yttre explosiva manifestationerna av vem hon ville vara i våra ögon. En lysande intellektuell som på senare år blivit förbluffande folkkär. Så där som bara ett ytterst litet fåtal riktigt egensinniga representanter för den annars så bespottade kultursfären kan bli både kända och älskade av många i vårt land, där detta att ha som yrke att läsa, tänka och skriva ses som något suspekt.

Sara Danius kunde läsa, tänka och skriva. Hon var en av de allra bästa på det. Långt före kulturprofiler, Akademiskandaler och knytblusmanifestationer lyste hon starkt och klart som en av våra största intellektuella stjärnor. Inte minst i hur hon gärna tog sådant som anses lågt, trivialt eller ”kvinnligt” och med sitt knivskarpa intellekt satte i direkt förbindelse med det senaste seklets mest banbrytande och utmanande idéer.

Visade hur husmödrars receptsamlingar speglar modernismens framväxt. Vad en blå tvål kunde berätta om den litterära revolution som kallas realism.

Visa att bilder betyder något, att yta aldrig bara är yta utan resultatet av ett intrikat bygge av idéer uttryckta i symboler, som går att läsa för den som har ögonen med sig.

Men bilden av Sara Danius har aldrig varit lättläst. Hon har inte stannat snällt i fållan och betett sig så som vi vill att hon ska. Vare sig det handlar om den perfekta symbol för kvinnooffer manschauvinismen som metoo-rörelsen såg i henne, eller som den garant för litterärt finsmakeri som delar av kulturvärlden hoppades på vid hennes tillträde som ständig sekreterare. Så går hon och ger Nobelpriset till Bob Dylan.

Eller hur den vältaliga stilikonen med stenkoll på såväl det senaste inom svenskt mode som på varje briljant formulering går bananas som sitt flippade alter ego Gittan P Jönsson – en skånska med sprejat blont hår som far fram som en ångvält.

Knölig och besvärlig just därför för mig så älskansvärd, så lockande och så alldeles unik i svensk offentlighet med sin kombination av stränghet och utlevelse, stringens och knasbollshumor.

Med Sara Danius död har vi inte bara förlorat en storartad skribent och tänkare och en verkligt modig människa som stått med rak rygg genom några av kulturkrigens allra mest våldsamma stormar, utan också just den egensinnighet som svensk kultur är i sådant desperat behov av. Ett kompromisslöst sinne, en briljant hjärna – idag sörjer jag allt det hon var.

Men också allt det som Sara Danius hade kvar att ge nu när den klaustrofobiska cirkusen runt akademien äntligen släppt sitt grepp om henne.

Vi är många som stått där och väntat och hoppats, det är oerhört sorgligt att nu bara få lov att säga farväl.