Way Out West 2011: ”En fantastisk inramning”

Leif Wivatt summerar en hektisk, och storslagen, musikhelg.

En intensiv musikhelg är till ända och jag är personligen helnöjd. Jämfört med första festivalen 2007 då i stort sett alla konserter blev misslyckade på grund av dåligt ljud har arrangörerna nu genom åren fått till en så fantastisk inramning att man inte kan annat än imponeras.

I år fick jag återse en del gamla bekanta grupper och fick flera nya favoriter. Främst Janelle Monáe och Noah & The Whale.

Princes show var ju som väntat superproffsig och särskilt den avslutande funkigare tredjedelen var helt knäckade. Vilken hitkavalkad! Jag kan bara instämma i alla de hyllningar han fått i pressen i helgen. Bland det maffigaste vi sett i Göteborg genom åren.

Robyn är en internationell stjärna och visade det än en gång i Slottsskogen. Ett energiknippe med så många starka och egenkomponerade låtar att man bara baxnar. Antagligen hade hon festivalens största publik näst efter Prince.

The Jayhawks gjorde ingen besviken. Fyra av de medlemmar som gjorde så klassiska countrydoftande album åren 1993-95 fanns med på scen . Synd bara att ordinarie trummisen Tim O’Reagan efter Danmark och Norge-spelningarna tidigare i veckan tvingats åka hem till USA av familjeskäl . Hans norske ersättare kunde ju förstås med bara en dags varsel inte riktigt fylla Tims roll och hade de låtit keyboardisten Karen Grotberg sjunga med lite oftare i stämmorna så hade det kunnat bli ännu bättre.

Pulp var nog för många den största överraskning. Att sångaren Jarvis Cocker var i så bra form och att deras, i de allra flesta fall tio eller femton år gamla, låtar skulle låta så fräscha var stort.

Ett annat engelskt band som imponerade var relativt nya Noah & The Whale. Ett sympatiskt framträdande, fina melodier, bra stämsång, varierat med bland annat fiol i sättningen och drag av Beach Boys-Carl Wilson i Noah röst och ett gitarrspel och sound som påminde om Lindsey Buckinghams i Fleetwood Mac.

Årets knockout var för mig annars 25-åriga amerikanska soultjejen Janelle Monáe. Hon kom med sammanlagt 16 personer på scenen och leverera en soul- och R&B-show jag inte sett maken till i Göteborg sedan James Browns konserter på Lisebergshallen resp. Rondo vid två tillfällen på 90-talet.

Janelle Monáe Orchestra som hon kallade bandet hade dock en alldeles för kort show. Redan en världsartist med röstresurser nästan i klass med Aretha Franklin eller Natalie Cole och med dansmoves och energi i den store James Browns klass . Wow!

I övrigt imponerade Thåström i vad som var hans enda framträdande på scen under 2011.

Fleet Foxes fick till en klart godkänd spelning där stämmorna satt som en smäck.

The Avett Brothers var en kul bekantskap. Lite av Jonathan Richman-stuk och även om de kan sägas vara ett Americana-band var de nog mer popiga än väntat.

Annika ”Säkert!” Norlin var nog märkbart tagen över storpubliken och responsen hon fick. Ett bra band fanns bakom henne och hon är med sina texter och stil en unik artist i Musiksverige.

Kanye West hade ju en hel del snygga melodislingor men tröttade ut oss med sitt som någon skrev ”humorlösa” framträdande, men det var en överdådigt snygg inramning. Och inom sin genre är han naturligtvis en av de största. Kan nog trots allt förstå att han är det men musikstilen är svårbedömd för min del. 

Årets stora flopp var amerikanska Ariel Pink’s Haunted Graffiti som tydligen ville ha en murrig ljudbild i sin psykedeliska rock och som hade renons publikkontakt. Folk lämnade giget i drivor efter bara tio minuter.

Empire Of The Sun kom ända från Australien och sattes av någon underlig anledning att konkurrera tidsmässigt med självaste Prince! Så deras gig kunde jag tyvärr inte se men enligt vår webbredaktör Filip var deras gig utflippat och lysande.

Leif Wivatt
leif.wivatt@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".