Vikingarna spelar sin sista spelning i Arvikaparken inför 7 000 åskådare Foto: Christer Höglund/SCANPIX

"Man nobbar inte för att man dansar dåligt"

Nu har foxtrot och bugg blivit kult, och det är väl på tiden eftersom foxtroten i år faktiskt firar 100 år. Något som alltid har präglat dansbanekulturen är att den inte ansetts vara fin, men det har inte hindrat att den skapat glädje för miljontals människor genom åren.

Bengt Starrin, professor i socialt arbete vid Karlstads universitet och stor dansentusiast har skrivit en hyllningsbok till den svenska dansbanekulturen, och han menar att den svenska dansbanekulturen handlar om mycket mer än bara dans:

– Det är en av de största folkrörelserna, och många som vi frågat inför boken har svarat att det varit karaktärsdanande och format deras personligheter, säger Bengt Starrin.

I boken berättar också Bengt att dansbanekulturen omges av ett slags inofficiellt regelverk där man exempelvis inte tackar nej till en dans för att den som frågar är en sämre dansare än man själv är:

– Man nobbar inte för sin egen skull utan för att upprätthålla dansbanekulturens ordning. Om någon är bufflig eller alltför berusad så är det ett giltigt skäl att tacka nej, och det är den här självreglerande principen som gör att den här kulturen inte dör ut, säger Bengt Starrin.

Bland cirka 1300 som tillfrågades om varför de dansar så svarade de flesta att det helt enkelt bara är roligt, något som dansbandsgurun Thomas Deutgen håller med om:

– Jag var ju aldrig någon idrottsman men kom på att dansen gav ju motion samtidigt som jag kunde dansa med 30-40 tjejer på en kväll. Kan det finnas nåt roligare sätt egentligen, skrattar Thomas Deutgen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".