1 av 4
Anders Mattiasson redo för sin sista behandling - för den här gången. Foto: Jesper Cederstrand / Sveriges Radio
2 av 4
Chauffören Susanne Martinsson med Anders Mattiasson framför Linnéan. Foto: Jesper Cederstrand / Sveriges Radio
3 av 4
Cina Sallhag och Mona Guldbrand sköter behandlingen via ett kontrollrum. Foto: Jesper Cederstrand / Sveriges Radio
4 av 4
Anders Mattiasson och hans favoritsköterska Heléne Köhler som gav honom råd inför behandlingens slut. Foto: Jesper Cederstrand / Sveriges Radio

Strålningsbuss ger styrka åt cancerpatienter

Varje dag åker den mellan Karlshamn och Växjö - strålningsbussen Linnéan. P4 Blekinge fick följa med Anders Mattiasson på hans 35:e och sista resa.

Anders Mattiasson fick sitt cancerbesked 2010. Då sa läkaren åt honom att det inte fanns något att göra.

– När jag kom hem kunde jag inte ens laga frukost. Jag hittade ingenting trots att allt finns i köket. Jag var rent ut sagt skitdeprimerad.

Men med hjälp av kontakter han fick via sin kontaktförening blev det till slut operation i Kalmar. Idag är Anders Mattiassons prostata borta. Men eftersom några metastater börjat röra på sig i området där prostatan en gång satt blev det aktuellt med strålning.

"En jävla sjukdom"
Varje vardag i sju veckor har Anders Mattiasson - tillsammans med andra cancersjuka människor från östra Blekinge - åkt till Växjö lasarett för att strålbehandlas. Efter 35 dagar har Anders Mattiasson blivit en van passagerare och han serverar kaffe till de andra passagerarna innan det bär av. Han vet till och med vilka som har mjölk och inte.

Stämningen på bussen är trevlig och alla hälsar glatt på varandra och chauffören Susanne Martinsson. Men det är svårt att ignorera anledningen till att de alla är där.

– Jag bryr mig inte om framtiden eftersom jag inte vet hur länge man kan leva med det här.

– Men för varje gång som det händer något, som den här bussen där jag träffar jättetrevliga människor, ja du lyfter du upp hela psyket. Morgondagen blir betydligt lättare för mig.

Anders Mattiasson berättar hur han paralyserades av beskedet när det först kom. Han betedde sig konstigt och kunde inte tänka klart.

– Det här med cancer - ursäkta svordomen - det är en jävla sjukdom…

Livat i väntalen
Framme i Växjö lämnar alla sitt personliga kort i en liten korg och sätter sig ned och väntar på att bli uppropade. Resenärerna pratar och skämtar med varandra om allt mellan himmel och jord. Det skrattas högt emellanåt och jag undrar om jag verkligen sitter i en väntsal med cancersjuka människor. För en stund försvinner sjukdomen och de är inget annat än vänner och bekanta.

När Anders Mattiasson ropas in flyger han upp och knallar vant in i till strålningsrummet. Två enorma och tjocka ståldörrar leder in till ett stort rum med en jättemaskin i mitten. Han klär av sig och lägger sig vant på den smala britsen. Mona Gullbrand och Cina Sallhag ser till att allt är i sin ordning, flyttar honom till exakt rätt position och sedan går vi ut.

Från ett kontrollrum med hur många skärmar som helst utför de sedan behandlingen på tryggt avstånd från strålningen. Det hela tar ungefär 30 sekunder.

Biverkningar skrämmer
Att jobba med cancerpatienter är inte ett så mörkt yrke som många tror, menar Mona Gullbrand.

– Många som inte jobbar med cancerpatienter tror att det är mycket tråkigheter och att vi jobbar i något svart hela tiden. Det är det inte. Jag tycker att det är ett underbart arbete, man kan få så mycket och man kan ge så mycket hela tiden, säger hon. 

Anders Mattiasson bjöd in oss för att uppmärksamma något som han menar att vi måste prata om.

– Det finns de som inte pratar om det. Jag träffade en fru vars man hade prostatacancer, han pratade inte med henne om det.

Kanske är det biverkningarna som skrämmer, menar Anders Mattiasson.

– Vid en eventuell operation kan nerver skäras bort vilket gör att sexlusten kan minska. Det kanske är det som stör de flesta av prostatapatienterna. Men det finns hjälpmedel för det.

"Ge inte upp!"
Heléne Köhler är Anders Mattiassons personliga favorit bland sköterskorna. Hon kommer genast fram och kramar honom när vi kommer in på avdelningen. Efter den sista behandlingen är det viktigt att inte sitta hemma på kammaren för mycket, säger hon.

– Det viktiga är att diagnosen inte får hemma honom i hans levnadssätt. Han ska leva här och nu och hitta på roliga saker. Sitter man hemma mycket grunnar man mycket.

Under bussresan på väg tillbaka till Karlshamn kommer Anders Mattiasson fram till mig igen och ber mig slå på mikrofonen. Han har ett meddelande till alla som drabbas av något sånt här.

– Ge inte upp, det finns hopp. Jag gav upp mentalt först. Men efter de här operationerna, strålning och de här resorna har jag faktiskt fått ett nytt liv.

– Det känns faktiskt vemodigt att det är sista resan. Jag sitter här med en tår i ögat. Vi har blivit som en liten familj här.

Men även om Anders Mattiasson är fri från strålningen för den här gången är han inte frisk.

– Nej. Har man en gång drabbats är man aldrig frisk igen. Däremot är jag botad för tillfället. Vi får se om de tagit död på alla cancerceller den här gången. Den som lever får se. Men jag mår bra i alla fall och det är huvudsaken.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".