Unga flyktingar

Ali satsade allt för att nå Sverige

Ali satsade allt för att nå SVerige
5:35 min

I trettio timmar satt han gömd i en verktygslåda för att komma till Europa. Ali är en av alla de tonåringar från Asien och Afrika som sätter allt på spel för chansen till en bättre framtid. Idag bor Ali i Västerbotten, men vägen hit har varit tuff och farlig. Och han längtar hela tiden efter sin familj.

Att plötsligt sätta sin fot i ett helt nytt land, i en ny stad, i ett nytt kvarter utan att veta ens att det finns ett språk som heter svenska går det att förstå?

Kan du förstå... om det var du, och du aldrig hade lämnat den by där du var född, om du aldrig sett havet förut, aldrig simmat i havet. Att alltid ha bott olagligt, varit hotad och rädd.

Ali kommer från Afghanistan. När han var två år flydde familjen undan inbördeskrig och fattigdom i Afganistan och de hamnade till slut i Iran där de var illegala immigranter.

När de stod inför hotet att skickas tillbaka till Afganistan och att där tvingas ut som soldat bestämde sig familjen att han skulle fly till Europa. Alla pengar som familjen hade gick till hans resa till Grekland, sedan skulle han själv ta sig vidare. Ali var femton år och helt ensam.

– Jag kände mig jätte liten. Alla gick på båten med biljetter och var fria, men jag fick gömma mig i en låda. I en låda där man lägger verktyg i. Jag fick vara där olagligt, verktyg var bättre, eftersom verktygen hade rätt att var där men inte jag. Jag kände mig mindre värd än verktyg.

– Det var en svart låda som hängdes på kanten av en lastbil. Lådan var en meter hög från marken. Ingen trodde att det skulle finnas människor där

- - Jag var liten och smal då. Jag kunde knapp sitta och kröp ihop för att få plats. Jag kunde inte strecka verken på benen, ryggen eller naken. Det var som att sitta som ett spädbarn i magen.

– Det var mörkt. Jag såg ingen dagsljus på nästan två dagar, förutom att det var ett håll i boxen som ett litet ljus kom in. Och Det var mycket annat man tänkte på och man var ensam. Men jag såg fram emot att komma fram någonstans efter all resa det var det jag mest tänkte på att när jag kliver ut så ska var på en bättre plats.

Ali är nitton år nu. Han blir trött när han berättar. Det är svårt att minnas. Vi dricker te i stora koppar där vi sitter i den svarta soffan. Han berättar om plugget som tar det mesta av krafterna. Det är elektikeryrket som hägrar.

Kraften kommer från familjen som är kvar i Iran. Det är de som ger styrka. De hade en stark sammanhållning, gjorde allt tillsammans.

Men nu har det gått ett år sedan han sist pratade med sin familj.

- Jag hade alltid dem i tankarna. Det var det som kanske gjorde att jag är här idag och att jag inte gav upp.t. Om jag inte hade dem i tankarna på vägen hade jag stannat på gränsen mellan Iran och Turkiet. Det var svårt där.

– Hänger du med är du välkommen annars bli du lämnad och riskerar livet. Du kan bli beskjuten eller kidnappad. Ingen har koll på dem. Det var familjen som jag hade i tankarna och att fick kraft av de hela tiden och jag inte gav upp. Det var inte alls lätt. Det har är den svåraste som jag har gjort i mitt liv.

Ali drevs hela tiden att åka vidare. Från Grekland till Italien, Frankrike, Tyskland och Danmark för att till slut landa i Märsta på den flyktingförläggning som tar emot ensamkommande flyktingbarn.

Han visste inte hur långt det var till Sverige, han visste inte ens att det var Sverige han kommit till. Det var kallt, jättekallt och kyligt när Ali klev av på centralstationen i Stockholm. Ali såg övervakningskamerorna och blev rädd.

– Då skickade de mig till Märsta. Jag var där och fick mat först, sen fixade de ett rum. Allt var helt nytt. Jag sov i två dagar och vaknade inte . Det var så skönt att få en säng. Och få en bra, mjuk och bekväm plats att vila på.

Ali sov och sov. Han hade säng och kudde för första gången på ett halvt år. Folk omkring honom är snälla. Ali upplever för första gången sedan han gav sig av att han blir respekterad.

Det är inget han förväntat sig - Ali har blivit slagen och hunsad och hotad och skrämd på sin resa genom Europa. Det är väldigt speciellt att fly.

Och när han sovit klart kom tankarna på familjen i Iran tillbaka. Och de kommer hela tiden.

– Jag är här nu för att hjälpa de och försöker fixa allting och få ett bra jobb och framtid. Jag kanske återvänder dit och jobba där. Jag är inte ensam. Jag har alltid dem bredvid mig, de har jag, kanske inte nu närvarande men de finns i tankarna hela tiden och då räcker för mig.

Livet för illegala immigranter i Iran blivit tuffare under senaste året och de riskeras att deporteras tillbaka till sina hemländer. Det var där risken att bli utskickad som barnsoldat hotade Ali.

Det är så verkligheten ser ut för Alis familj och syskon. Det är därför de satsade allt de hade för att han skulle kunna fly. Ali är äldsta barnen i Familjen

– Varför just jag måste lämna familjen och varför det är den enda sak som finns för oss. Man tänker på mycket orättvisor .

Vi sitter på biblioteket och Ali berättar om saker som han saknar.

– Jag saknar många saker hemma, bl a att man alltid kommer hem och berättar för mamma vad man har gjort. Man har någon hemma som man kan vända sig till, någon som man bli lugn av när man ser eller när man hör. Det har jag inte haft här

Är du ensam?

- Ja, men det fixar man´.

Hur fixar man?

- Det är familjen. Det är kanske de som ger mig kraft. Jag menar att de är långt bort, men det räcker att jag tänker på de.

Efter en vecka på flyktingmottagningen skickades han till ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Västerbotten.

Ali var en av de yngsta där. Där stannade han i två år. Sedan började han gymnasiet. Nu bor han ensam och kämpar med studierna.

Det är svårt att koncentrera sig när känslorna kommer. Men det svåraste är ensamheten.

– Nu har jag blivit van. Det var lite svårt i början.Han har stora förväntningar på sig. Familjen i Iran satsade allt de hade, på att just han skulle klara sig, på att just han skulle få utbilda sig.

Vad var det som var så svårt i början?

– Allting var svårt. Det var en tom lägenhet i början. Man var ensam och ledsen där. Samtidigt kan man inte vara ledsen hela tiden. så det är bara vänja sig. Man kommer hem och ingen är där. Du ska själv göra allt. Det är inte jobbet så är jobbigt utan att man inte hör ett ljud det är det som är tråkigt. ensamheten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".