Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
#BästaBeatrice

Spring inte i tunnelbanan - en berättelse om vardagsrasism

Publicerat torsdag 14 mars 2013 kl 15.46
Erfarenheter av vardagsrasism i Umeå och Stockholm
(3:09 min)
Tunnelbanespärrarna vid T-centralen i Stockholm. Foto: Annika af Klercker/Scanpix.

Tusentals människor berättar nu om fördomsfullhet och olikabehandling, i spåren på polisens identitetskontroller för att hitta papperslösa flyktingar och protesterna mot kontrollerna. En lyssnare som flydde till Sverige och Umeå 1986 med sin familj berättar för P4 Västerbotten att hon hoppades att det skulle bli bättre för hennes son. Men på grund av sitt utseende kan han 27 år senare inte springa till tunnelbanan utan att polisen misstänker honom för brott.

Läs eller lyssna på hennes berättelse nedan.

Igår läste jag Jonas Hassan Khemiris artikel i DN och det gjorde ont. Så skriver en av P4 Västerbottens lyssnare som hört av sig till oss när vi bett dem dela med sig av sina berättelser.

Vi har försökt vara lyhörda till vad myndigheter, samhället och vanliga medborgare signalerar och vill ha av oss, skriver hon.

Varje gång som något eller någon har gjort oss ledsna har vi tänkt; men vår son kommer att få en bättre och tryggare framtid i Sverige. Vi har jobbat med allt som har varit lagligt och vi kände oss som en del av samhället.

Vårt utseende är avvikande, det vet gudarna, jag är kort, kraftigt byggt, min man är lagom lång men har mustasch och det hår som är kvar är grått nu för tiden... men vi har försökt att vara osynliga för att passa in, men det funkar inte. Folk ser oss och de blir avvaktande. Då blir vi stressade och vet inte hur vi ska bete oss, även nu efter 27 år i Umeå.

Min son bor och arbetar numera i Stockholm. Han har blivit stoppad två gånger i tunnelbanan och på centralen av Polisen därför att han tydligen hade för bråttom med att hinna med tunnelbanan. Och det får inte en kille med hans utseende ha, det kan betyda något annat, skriver lyssnaren.

Det gör mig ont att några andra har förstört våra liv i vårt födelseland och tvingade oss att fly, lämna vårt rätt till språk, föräldrar, arbete, bakgrund, traditioner, vänner, kolleger, mat för att börja leva ett liv i ett demokratiskt land. Ett land som tvingar oss att be om ursäkt för att vi finns, att vi måste jobba längre, prestera mest, vara försiktigare med allt vi gör, säger och känner, att vara evig tacksamma, inte fira våra icke-religiösa traditioner, inte synas, inte höras.

Det gör ont att vår folkvalda justitieminister ger rätt att vi stoppas utan anledning på gator och stationer pga vårt utseende, för att vi inte ser ut som hon direkt. Hon och några andra skapar och rättfärdigar konceptet "Vi och dem".

Jag har bott den största delen av mitt liv i Sverige och kommer att dö här i Sverige.

När kommer ni att se på mig som svensk? undrar hon. När kommer myndigheterna räkna med mig som svensk?

När slutar folk se bortom min stora näsa och mörka ögon och börja se mig som en människa?

Det gör ont att jag måste säga till min underbara son att det är bättre att komma sent till jobbet än att springa.

Om du har bråttom och springer kan polisen misstänka dig för brott. Det låter inte som Sverige, eller hur?

Det skriver en av P4 Västerbottens lyssnare idag. Hon vill vara anonym.

Du kan också mejla dina erfarenheter till P4Vasterbotten@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".