Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Bosse, 7 år, är ensam med sin ångest och ADHD

Publicerat måndag 6 november 2017 kl 07.15
Mamma Lotta: "Han säger ofta att det vore bättre för alla om jag inte fanns"
(11 min)
I sovrummet hänger en målning av 7-årige Bosse. Han lever redan nu med ångest och ADHD, men varken skola, BUP eller socialtjänsten kan erbjuda den hjälp han behöver.
I sovrummet hänger en målning av 7-årige Bosse. Han lever med ångest och ADHD, men varken skola, BUP eller socialtjänsten kan erbjuda den hjälp han behöver. Foto: Linnéa Ivarsson/Sveriges Radio

Lotta Sandström är mamma till 7-årige Bosse som fått diagnosen ADHD, men som också har ångest och självskadebeteende. Men familjen får inte den hjälp de behöver och känner sig ensamma i sin kamp.

I villan i Umeå sitter Lotta Sandström vid köksbordet. Hon berättar om ett av familjens fem barn, 7-årige Bosse. Han har fått diagnosen ADHD, men lider också av ångest som drivit honom den punkten att han skadar sig själv.

– Vi vet att vi har olika typer av neuropsykiatriska funktioner i släkten, berättar Lotta som är specialist i psykiatri där hon jobbar med vuxna som har psykisk ohälsa.

Mamma Lotta Sandström delar med sig av sin berättelse i hopp om att samhället kan få upp ögonen för bristen på hjälp för barn som mår dåligt som också andra familjer i liknande situationer kan känna.

Hon beskriver Bosse som ett hyperaktivt barn, och man var tidigt oroliga för honom. Familjen berättade för skolan om sin oro och att det kunde finnas ADHD hos Bosse, som också konstaterats och som han medicinerats för, men som inte fungerat. Bosse har också lidit av ångest och vägrat gå till skolan.

– Både med hot om att skära halsen av sig och hot om sin egen hälsa, säger Lotta

Lotta berättar att familjen fått se en ny sida av Bosse de senaste åren när han kunnat förklara hur han mår – hur han beskrev en ångest och att han inte orkade med sig själv.

– Förutom ångest så kan han skada både inredning, sig själv och andra. Han gör saker som han får mycket ångest av, för han vill inte, och han beskriver det som ett tvång som driver honom. Han är rädd för sina egna tankar, säger Lotta som trots sin erfarenhet inom psykiatri inte trodde att barn kunde känna på det sättet som Bosse gör.

Lotta och hennes man började med att försöka nå ut till Minvervaskolan där Bosse gick i skola. Men skolan själv ville inte erbjuda någon extra hjälp under hans skolgång.

– Och när vi bad skolan om hjälp så fick vi kalla handen. De sa att det är ett föräldraansvar att barnet kommer till skolan.

P4 Västerbotten har sökt Minervaskolan som inte vill svara på några frågor. Men i en infekterad mailväxling mellan rektorn och Lotta som vi fått ta del av, så skriver rektorn så här om föräldrarnas åsikter:

Således är ditt mejl väldigt tydligt och talande rörande din inställning, okunskap och ditt stora personliga behov av att få misskreditera skolan. 

Rektorn skriver också att den kritik som de framfört som "helt insiktslös och oförskämd". Mailväxlingen slutade med att Bosse blev avslutad på skolan efter att Lotta bara frågat per mail om hur man kan säga upp en skolplats. Bosse stod då utan skola.

Familjen valde senare att vända sig till barn och ungdomspsykiatrin och erbjöd sig att åka till Skellefteå eftersom hjälpen dröjde, och det BUP då erbjöd var medicinering och föräldrakurs. Det första besöket fick familjen snabbt, bara efter ett par dagar, samtidigt som socialtjänsten fått en orosanmälan om familjen. Men efter det första BUP-besöket har det gått långsamt. Bosse står fortfarande i kö för utredning.

– Vi har fått ringa och vara de där hopplöst besvärliga föräldrarna för att få en ny kontaktperson när den första blev sjukskriven. Men i allt detta så har ingen suttit ner och pratat med Bosse, vilket jag tycker är konstigast av allt. Det är ju han som mår dåligt, säger Lotta.

Idag är Bosse inte lika utåtagerande. Istället är ångesten det största bekymret.

– Det är så hemskt att han får så mycket ångest och mår så dåligt, och hemskt att vi känner att ingen tar oss på allvar eller kan få hjälp. Pressar vi honom ytterligare är vi rädda att han ska göra något allvarlig mot sig själv. Han har suicidhotat flera gånger.

Han säger ofta "det vore bättre för alla om jag inte fanns, om jag inte levde". Det är det värsta man kan höra från sitt barn. Jag har sagt att det måste betyda att vi är dåliga föräldrar som inte kan få honom att känna att det är så värdefullt att leva.

Lotta pratar mycket om hur hon tänker att andra familjer i liknande situationer kan känna, och den frustration och ensamhet som en förälder kan uppleva när samhället inte kan hjälpa till med barn som har det svårt.

– Hur blir det för andra föräldrar som kanske är ensamstående eller som inte har den ekonomiska situationen vi har, att man kan riskera att vara utan inkomst en månad?

När orken finns har de planerat att anmäla Minervaskolan till Skolinspektionen. I dagsläget har kampen för Bosse utmynnat i erbjudanden om föräldrakurs av socialtjänsten och BUP.

Bosse har fått börjat i Sörfors skola, en skola som familjen känner tillit för. Men vägen kvar för att Bosse ska kunna må bra i sin vardag är fortfarande lång.

– Han är en smart unge, men fortfarande kräver han att någon av oss föräldrar ska finnas i bakgrunden för att ens överväga att gå till skolan, säger Lotta.

Alldeles nyligen har familjen fått en ny tid hos en kontaktperson på BUP. Därifrån får Bosse just nu medicin och uppföljning på den för sin ADHD, och han står i kö för utredning, men har inte fått ha några egna samtal. Orosanmälan som gjorts till socialtjänsten för att skapa ett samarbete med skola och BUP har familjen inte märkt något av.

– Jag tror att den bästa situationen för honom vore att få en bättre medicinering för att minska ångesten, men också att ha samtal med honom. För att bryta tvånget tror jag han behöver få känna trygghet från en annan vuxen människa.

Helst av allt önskar jag att han får må bättre, inte ha så mycket ångest, och att han får gå i skolan.

Trots alla hinder som familjen stött på så vill Lotta förmedla hur mycket bra människor de möter.

– Många vill hjälpa till men vet inte hur. Det är jättesorgligt och gör att man känner sig så extremt ensam. Samtidigt är det en tröst att många försöker och bryr sig om Bosse.

 Bosse heter egentligen någonting annat.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".