Samebyarna vann mot markägarna i renbetesmålet

Idag kom tingsrättens dom i renbetesmålet. Tingsrätten slog fast att de tre samebyarna Vapsten, Ran och Upmeje tjeälde HAR betesrätt i nordmalingtrakten. De 120 markägarna som förlorade får också betala rättegångskostnaden för samebyarna. Läs tingsrättens dom:

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

Såsom framgått av det tidigare anförda tillkommer rätten till renskötsel som sådan
den samiska befolkningen medan utövandet av rätten regleras av rennäringslagen.

Enligt 3 § rennäringslagen får renskötsel bedrivas – såvitt i målet är i fråga – tiden den 1 oktober – den 30 april inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Det är den bestämmelsens giltighet för den eller de trakter i vilka kärandenas fastigheter är belägna som tvisten i målet gäller. I de avseenden som har betydelse i målet innebär rennäringslagen inte beträffande fjällsamerna någon avvikande reglering i förhållande till 1928 års renbeteslag eller för den delen de dessförinnan gällande 1886 och 1898 års renbeteslagar.

Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s 158) skall tvist om sedvane-rättens tillämplighet prövas av domstol ”på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd.” Uttalandet innebär en upprepning av ett motsvarande uttalande i motiven till 1928 års renbeteslag (prop. 1928:43 s 71). Hänvisningen till allmän lag, som även förekommer i tidigare lagförarbeten, avser bestämmelserna om urminnes hävd i 15 kap. jordabalken i 1734 års lag (gamla jordabalken). Dessa bestämmelser upphävdes visserligen vid införandet av jorda-balken (1970:994) den 1 januari 1972, men den tillämpning av bestämmelserna som förekommit dessförinnan får alltjämt anses vägledande. Den särskilda bevisregeln i
15 kap 4 § gamla jordabalken får dock numera genom införandet av den fria bevis-prövningen anses sakna betydelse.

När det sedan gäller hur de av parterna omtvistade uttrycken i 3 § rennäringslagen ”trakt”, ”renskötsel” och ”av ålder” skall förstås, får tingsrätten anföra följande.

Någon legaldefinition av begreppet trakt finns inte. Uttrycket kan inte förstås på annat sätt än som i vanligt språkbruk, ett geografiskt område med någon för området gemen-


sam egenskap, även om avgränsningen är oklar. Stöd för den bedömningen ges i rennäringslagstiftningens förarbeten, bl.a. i prop. 1928:43 s 68 där det beträffande den
före 1928 års renbeteslag gällande rättens innehåll anförs att betesområdena innefattar å ena sidan trakter, för vilka i geografiskt hänseende gränserna är tydligt angivna genom odlingsgränsen, lappmarksgränsen och renbetesfjällens områdesgränser,
samt å andra sidan trakter, vilka till sin geografiska sträckning är beroende av omfattningen av den s.k. lappska sedvanerätten. Det är alltså tydligt att begreppet
trakt inte kan anses motsvara skifteslag, socken eller annan fastighetsrättslig eller administrativ indelning av mark. I stället får begreppet förstås utifrån lagstiftningens syfte att reglera gränserna för vinterbetesmarkerna, och det får från fall till fall prövas om en viss fastighet eller vissa fastigheter kan anses ingå i en trakt där renskötsel av ålder bedrivs.

Det är uppenbart att den renskötsel som avses i 3 § rennäringslagen är renskötsel sådan som den faktiskt bedrivs. När det gäller vinterbete innefattas alltså alla de åtgärder som krävs för att sådan skall kunna bedrivas. Det finns inte något stöd i förarbetena till renbeteslagarna eller rennäringslagen för att dela upp sedvanerätten på olika moment
i renskötseln. Sedvanerätten kan alltså inte delas upp på t.ex. rätt till flyttleder och rätt till betesområden.

Nyttjande av annans mark mot betalning kan inte medföra sedvanerätt till ett vederlagsfritt nyttjande. Detta gäller även renskötsel.

Fastighetsägarna har också gjort gällande att lagstridig renskötsel inte kan medföra sedvanerätt och har därvid hänvisat till författningar från 1723, 1748 och 1757, vilka skulle innebära förbud för samer att vistas utanför lappmarkerna.

Det har i förarbetena till renbeteslagarna inte framförts att dessa författningar skulle tillmätas någon betydelse i sedvanerättsfrågan. Tingsrätten finner inte heller att dessa författningar har betydelse för prövningen av frågan om sedvanerätt.

I 1886 års renbeteslag stadgades att samerna hade rätt att låta sina renar vinterbeta
”å de trakter i öfvrigt, hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt”. Stadgandet syftar alltså på fjällsamers renskötsel. Det kan därför ifrågasättas om
skogsrenskötsel skall beaktas i detta sammanhang. Den frågan saknar emellertid betydelse i målet, eftersom den bevisning tingsrätten har att pröva praktiskt taget uteslutande avser renskötsel som bedrivits av fjällsamer.

Samernas renskötselrätt grundas enligt 1 § rennäringslagen på urminnes hävd, enligt den ändring i lagrummet som gjordes år 1993. Högsta domstolen hade dessförinnan i skattefjällsmålet (NJA I 1981 sid 1) fastslagit att renskötselrätten är en civilrättslig rättighet grundad på urminnes hävd.

I doktrinen har den kvalifikationstid som krävs för urminnes hävd antagits vara cirka 90 år, eller två mansåldrar (se t.ex. det av fastighetsägarna åberopade uttalandet av Östen Undén). Vad gäller kravet på kontinuerligt brukande har det i Elof Huss, Utredning rörande renbetestrakterna för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län (som fastighetsägarna också har hänvisat till), med hänsyn till renskötselns speciella förutsättningar föreslagits en preskriptionstid om cirka 30 år, eller en tredjedel av kvalifikationstiden för urminnes hävd. En sådan tidsperiod kan tjäna som utgångs-punkt för bedömningen även i förevarande fall.

För vinterrenskötsel på annans mark utanför lappmarkerna råder det förhållandet att ett område kan nyttjas i ett antal år för att därefter, för att trygga återväxten av renlav, lämnas orört under många år, medan andra områden, som används endast under vintrar
då betesförhållandena är besvärliga, kan besökas en vinter vart tionde eller femtonde år. Detta skall jämföras med att dagligen ta väg över annans mark eller att årligen bruka annans mark för något ändamål, till exempel mulbete eller tångtäkt.

En kvalifikationstid om cirka 90 år får dock anses i allmänhet vara giltig för upp-komst av sedvanerätt till vinterbete med ren. Det kan emellertid finnas undantagsfall,
i vilka det finns skäl att tillämpa en annan hävdetid.


Vad härefter gäller bevisbördan, är den gängse regeln i svensk rätt att den som påstår sig ha en rättighet avseende annans mark också har att styrka detta sitt påstående. Det finns i detta sammanhang inte skäl att frångå denna bevisregel. Samebyarna har alltså att med tillräcklig styrka visa att samer, utan att deras rätt därtill blivit ifrågasatt av markägare eller andra rättighetsinnehavare, bedrivit renskötsel i trakter som omfattar fastighetsägarnas marker, i tillräcklig omfattning för uppkomst av en sedvanerätt, grundad på urminnes hävd.

Däremot har den som påstår att en konstaterad sedvanerätt har upphört att gälla på grund av avbrott i nyttjandet bevisbördan för att så är fallet.

När sakfrågan i målet skall bedömas, kan det konstateras att flera av de motiv-uttalanden som åberopats utgör stöd för samebyarnas talan. Fastighetsägarna har
gjort gällande att dessa motivuttalanden inte ger en korrekt bild av de verkliga förhållandena utan är missvisande, ofullständiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Fastighetsägarna har gjort gällande att renskötsel utanför lappmarkerna inte var möjlig, dels på grund av de 1700-talsförfattningar som, enligt fastighetsägarnas tolkning, förbjöd samer att vistas där utanför, dels på grund av böndernas hårda kontroll över marken. Vidare har fastighetsägarna anfört. Om renskötsel förekom
på bönders mark utanför lappmarkerna skulle avgift utgå till byn. Några sådana avgifter finns inte antecknade i byhandlingar i Nordmaling, och detta visar att renskötsel inte har förekommit där.

Vad gäller 1700-talsförfattningarna har dessa, som tingsrätten ovan har anfört, i förarbetena till renbeteslagarna inte tillmätts någon betydelse i sedvanerättsfrågan.
Det framgår också av förarbetena till dessa lagar, att omfattande vinterrenskötsel på bönders mark faktiskt förekom i samtliga län där renskötsel bedrivs. Fastighetsägarna har för övrigt inte visat något domboksexempel på att 1748 års författning tillämpats mot någon renskötande same. Det kan alltså konstateras att de nu behandlade 1700-talsförfattningarna inte hindrat vinterrenskötsel utanför lappmarkerna på mark som
var i enskild ägo.

Vad gäller böndernas kontroll över marken har fastighetsägarna hävdat att frånvaron
i domböcker av tvister mellan bönder och samer angående vinterrenskötsel visar att sådan inte förekom, eftersom det i domböckerna finns ett mycket stort antal fall av tvister om andra slags intrång på böndernas marker.

Det förhållandet att det i domböckerna inte förekommer rättstvister mellan den bofasta befolkningen och samer om vinterrenskötsel på bönders mark kan naturligtvis bero på att det inte förekom någon vinterrenskötsel. Det kan dock finnas andra förklaringar. Det kan ha varit så att renskötsel inte i äldre tider ansågs vara ett intrång av någon betydelse för den tidens skogbruk, och att renskötsel förekom och accepterades. Vidare kan det ha varit så att renskötsel förekom mot avgift, eller att den möttes
av protester utan att detta ledde till rättstvister. Frånvaron i domböcker av dylika rättstvister kan därför inte i sig leda till slutsatsen att vinterrenskötsel inte förekom.

Den av fastighetsägarna åberopade bevisningen i frågan om avgift för renskötseln ger ett visst stöd för att sådan förekom. Frågan om sedvanerätt till vinterrenskötsel skulle dock inte ha fått sådan uppmärksamhet i lagstiftningen om renskötsel mot avgift var regel och vederlagsfri vinterbetning med renar undantag. Det kan därför på goda grunder antas att vinterrenskötsel i huvudsak skedde utan att någon avgift betalades. Däremot förekom byteshandel mellan samer och bönder, vilket utredningen i målet visar, men om en same lämnade renkött eller en ren till slakt till en bonde i utbyte
mot logi och förnödenheter av olika slag, är detta inte att anse som en avgift för själva vinterbetningen.

Det förhållandet att det inte finns anteckningar i byhandlingar inom Nordmaling om mottagna avgifter för renskötsel utesluter därför inte att renskötsel kan ha förekommit.

Frågan om sedvanerättens utbredning utreddes i samband med lagstiftningsarbetet inför var och en av renbeteslagarna. En sådan utredning utfördes av 1882 års kommitté.

I betänkandet den 25 augusti 1883, med förslag till 1886 års renbeteslag, uppges att Ranbyns och Granbyns lappar ”gå ned mot kusten, någon gång ända ner till hafvet”.
Umby och Wapste lappbyars vinterflyttningar beskriv med orden ”ströfvande der utan någon egentlig ordning, ofta nog ända ner mot kusten”.

Utredningens uppgifter byggde inte enbart på uppgifter av samer, vilket torde framgå av anmärkningen mot Umbyns och Vapstens ordning. I utredningen kom också representanter för myndigheter och den bofasta befolkningen till tals. Det finns därför
inte anledning att antaga annat än att uppgifterna i huvudsak är riktiga. De stämmer dock inte överens med Haars karta, vilket fastighetsägarna också har påpekat.
Haars karta avvikar väsentligt från utredningens text. Någon slutsats att uppgifterna
i utredningen är felaktiga kan enligt tingsrättens mening dock inte dras av detta förhållande.

Detsamma som ovan anförts om 1883 års betänkande kan anföras om den utredning som 1895 års kommitté utförde.

I det förarbetsmaterial som åberopats inför tingsrätten finns endast rättsliga invändningar mot sedvanerätten, inga invändningar om att uppgifterna om
var vinterrenskötsel förekommit skulle vara felaktiga.

Förarbetena till 1886 och 1898 års renbeteslagar ger alltså vid handen att vinter-flyttningar med ren ända ner till havet förekommit i Västerbottens län, men det
anförs inte uttryckligen att sedvanerätt till vinterrenskötsel skulle omfatta hela
Västerbottens län eller området närmast havet längs hela kusten inom länet.
Däremot framgår av de ovan i redovisningen av processmaterialet återgivna uttalandena i förarbetena till 1886 års renbeteslag, att såväl kommittén som departementschefen hade uppfattningen att en sedvanerätt till vinterbete med ren, grundad på urminnes hävd, förelåg inom i vart fall delar av det egentliga kustlandet.

I förarbetena till 1928 års renbeteslag går 1919 års lapplagskommitté så långt att den uttalar att sedvanerätten omfattar hela Västerbottens län. Departementschefen återgav

detta uttalande såväl i lagrådsremissen som vid statsrådsföredragningen. För egen del uttalade departementschefen i lagrådsremissen angående sedvanerättens geografiska utbredning att ”det praktiskt taget inte låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns annat än å sådan håll möjligen, som t.ex. i Norrbottens läns sydliga
del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns möter i Bottniska viken”. Kommitténs och departementschefens uttalande korresponderar
väl med de uppgifter om Västerbottensamernas vinterflyttningar som lämnats i de båda tidigare utredningarna.

Fastighetsägarna har påpekat att 1919 års kommitté i väsentlig grad lade den utredning med intervjuer med samer som genomfördes åren 1912 och 1913 till underlag för sina bedömningar, och att denna utredning genomfördes utan medverkan från markägarna, som inte heller fick ta del av utredningsmaterialet och lämna synpunkter på det, och att uttalandena i 1928 års proposition därför inte är korrekta.

Det är ostridigt mellan parterna att 1919 års kommitté hade nyssnämnda intervju-undersökning som en del av sitt utredningsmaterial. Intervjuerna innehåller också uppgifter som mer konkret anger flyttningsleder och vinterbetesområden än vad
som framkommer i utredningarna inför 1886 och 1898 års lagar. Också 1928 års lag föregicks emellertid av en utredning där det ingick kontakter med andra intressenter
än samerna och ett remissförfarande. Kommittén hade också tillgång till lappfogdens protokoll, med uppgifter om bland annat flyttningsvägar och vinterbetesmarker.

Även om samebyarna har bevisbördan för att det föreligger en sedvanerätt till vinter-bete med ren på de i målet aktuella fastigheterna, kan det inte rimligen krävas att
samebyarna nu skall prestera en utredning som är bättre eller mer noggrann än de utredningar som utförts under lagstiftningsarbetet, med början av 1882 års kommitté.

Det framkommer ingenting i förarbetena till renbeteslagarna om att Nordmaling
i fråga om förekomsten av vinterrenskötsel under 1800-talet på något sätt avviker
från kuststräckorna i övrigt inom Västerbottens län.


Förutsättningarna för vinterrenskötsel i Nordmaling är gynnsamma och kan med stor sannolikhet antas ha varit gynnsamma också under 1800-talet, vilket har framgått av uppgifter som lämnats av de av samebyarna anlitade sakkunniga Öje Danell och Bror Saitton.

Angående renskötsel vid kusten, och i synnerhet inom Nordmalings kommun,
under den aktuella tiden, har samebyarna åberopat Peter Ericsons utredning.
Denna utredning kan inte anses ge underlag för en säker bedömning av om vinter-renskötsel i beaktansvärd omfattning förekommit i Nordmaling under 1800-talet.

Det har i utredningen i målet dock inte framkommit någonting som motsäger de slutsatser som kommittén och departementschefen redovisade i förarbetena till
1928 års renbeteslag.

Tingsrätten finner på grund av det anförda att det är visat att en sedvanerätt till vinterbete med ren år 1928 förelåg inom trakter som omfattar fastighetsägarnas marker.

Vid denna bedömning saknar frågan om sedvanerätt till vinterbete med ren kan
vinnas även efter ingången av år 1972 betydelse i målet.

De uppgifter som framkommit i utredningen, främst vad som uppgetts i förhör under sannningsförsäkran och vittnesförhör, om vinterrenskötsel i Nordmaling under 1900-
talet är motstridiga. Det har dock lämnats åtskilliga uppgifter om en renskötsel i Nordmaling som i frekvens och omfattning överstiger vad fastighetsägarna har vitsordat. Enligt tingsrättens uppfattning är dock redan den renskötsel som fastighets-ägarna har vitsordat i tiden efter år 1928 tillräcklig för att bevara den vunna sedvanerätten.

Utredningen i målet visar således att samebyarna har en sedvanerätt till vinterbete
med ren i en trakt som omfattar fastighetsägarnas marker på de i målet aktuella fastigheterna.

Tingsrätten finner därför att käromålen inte skall bifallas.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".