Krönikör Tomas Melander: Politiken måste ta sig i kragen

Det är med valår som med omställningen mellan sommar- och vintertid. Helt plötsligt och trots att vi har varit med om det massor med gånger så är vi ändå lika oförberedda. Hur var det man gjorde nu igen? - och varför? Skulle möblerna in eller ut?

Helt plötsligt i förra veckan hände något som stack ut ordentligt från den normala lunken och man undrade: Vad nu då? – Vad är det som händer? Och så slår det en plötsligt att – Javisst, det är ju valår - igen.

Det var alliansregeringen som gjorde ett utspel som man onekligen höjde på ögonbrynen åt. 78 000 nya bostäder i Stockholm. Nio tunnelbanestationer. En satsning på nästan 26 miljarder. Jo jo.

Att valrörelsen rullat igång blev ju därmed klart. Lika klart att jag som luttrad norrlänning kunde bli lite misstänksam och fundera över hur kalkylerna ser ut 2015?

Funderade också över med vilken självklarhet som infrastruktursatsningar utlovas i denna del av landet. Häruppe i Västernorrland tjafsar staten om att ha broavgifter på vår infrastruktur och dubbelspår mellan Gävle och Umeå kan vi ju bara glömma.

Att valet alltmer har blivit en mediabatalj som avgörs på slagfältet Stockholm och gäller 800 000 röster +- ur Stockholms medelklass blev nästan jobbigt tydligt i veckan och frågan för oss häruppe är naturligtvis vad vi gör åt det? Det tål att suga på.

Annars är det här med byggandet en fråga som har många dimensioner. Dels naturligtvis att det verkar vara en så oerhört komplicerad fråga att ingenting blir gjort. Alla skyller på alla. Fel lagstiftning. För giriga byggbolag. För sträng hyresreglering. För dåliga kommunala planprocesser. För lätt att överklaga. Osv

Resultatet av detta har i alla fall blivit att vi i Sverige och då främst i städerna byggt på tok för lite ända sedan början av 90-talet. Om vi hade byggt som i Finland, där byggandet gått hand i hand med befolkningsökningen hade nära en halv miljon nya bostäder byggts i Sverige under den senaste 20-årsperioden.

I Västernorrland ligger vi i topp i denna negativa statistik. Här bygger vi minst i landet, nästan ingenting alls, inte ens i Sundsvall eller Örnsköldsvik.

Det här är en utveckling som är förödande om den får fortsätta. Om det finns någon enskild fråga där politiken måste ta sig i kragen och dra åt samma håll så är det runt bostadsbyggandet och sedan tillsammans med kraft agera för att få något gjort.

Vad bostadsbyggandet ytterst handlar om är ju inte byggbolagen utan om människors drömmar och framtidstro. Unga människors drömmar om att ha råd att kunna sätta bo och försöka få en riktning på sina liv. Äldre människors drömmar om att kunna höja sin standard och bekvämlighet en smula med ålderns rätt och kunna flytta till något nytt.

Utan att skapa utlopp för dessa drömmar om framtiden kommer vår landsända att utarmas än mer.

En annan och mer olustig följd av det låga bostadsbyggandet i Sverige och Västernorrland är att bostadsbristen har lett till att priserna på det redan existerande bostadsbeståndet ökat på ett onaturligt sätt. På femton år har priserna på villor i städerna ökat med mer än 120 % och bostadsrätterna har ökat ännu mer. Det här har fört med sig att de som äger sin bostad eller sitt hus blivit rikare och de som står utanför marknaden fått ännu svårare att kunna komma in på den. Dvs de som redan har får mer medan de som inte har får det ännu svårare. Känns det igen?

Det svenska reforminstitutet har räknat ut att den omfördelning av förmögenhet som bostadsbristen lett till är så stor som hela 1000 miljarder kronor. Av detta har c:a 85 % gått till den rikare halvan av befolkningen och nära 40 % till den rikaste tiondelen i landet.

De här konsekvenserna av bristen på bostadspolitik är både diskriminerande och farliga för samhällets utveckling. Diskriminerande för att stora grupper stängs ute. Farliga för att ett samhälle där skillnaderna blir alltför stora mellan människor och grupper faller i sär och skapar ett vi och dom. Fattiga mot rika. Ungdomar mot vuxna. Svaga mot starka.

Att då börja prata om framtidstro… Hur lätt är det?

                                            Tomas Melander för Efter tre