Jens Nilsson bjuder på sig själv med en stor portion energi. Foto: Lia Jacobi.

Recension av En mans föreställning: "Stark scennärvaro och omedelbar publikkontakt"

Karin Kämsby: "En jättefin liten föreställning"
3:01 min

Det är med ett episkt morgonbestyr det börjar, när Jens Nilsson från Örnsköldsvik visar upp sin En mans föreställning. Till tonerna av Strauss Also spracht Zarathustra och Carl Orffs Oh Fortunas stiger han upp och klär på sig på scen i en väldig fart, och föreställningen har börjat. En mans föreställning

Fakta

En mans föreställning av, med och om Jens Nilsson
Regi: Sissela Kyle
Scen: Teater Västernorrland på Thuleteatern
Ort: Örnsköldsvik
Betyg: 4

Recensionen är från föreställningens premiär i Örnsköldsvik 2013. Nya föreställningsdatum 2014 är Drömme 2/3, Överklinten 9/3, Kramfors 11/3, Söråker 13/3, 19-26/3 (ej 23:e) Sveateatern Sundsvall.


Premiären på den här showen var en hemmamatch för Jens Nilsson, den ägde rum på den lilla fina Thuleteatern i Örnsköldsvik och det fanns kompisar, syskon och släktingar i publiken.

Det dånade av Strauss Zarathustra-musik i högtalarna när Jens Nilsson kom in i salongen, klädd i kalsonger och ett påslakan med bild på Rosa pantern.

Han förklarade för publiken att föreställningen inte hade börjat än och så gick han och la sej på scengolvet, drog lakanet över huvudet och låtsades sova.

Efter en stund vaknade han och gjorde en morgonritual med toalettbesök och allting i ett rasande tempo. Det är en traditionell teaterimprovisation som var lite smårolig att titta på.

Hela föreställningen är överhuvudtaget trevlig och smårolig, man sitter där och myser och vrålskrattar ibland, som när en historia om lumpen slutar med att han dansar Gagnam style.

Det handlar om att han söker sig själv och frågar Vem är jag? Det kan låta lite egotrippat, men varför inte? Jens Nilsson har självdistans och skojar med sig själv. ”Vad har jag gjort i mitt liv?” frågar han och svarar med att visa upp en snidad kåsa från träslöjden.

Han konfronterar mansrollen och har sidor som inte alls stämmer med schablonbilden av hur en riktig karl ska vara. I stället är han mjuk, varm, vänlig och berättar om fikastunderna med sin älskade mormor i baksätet när han var lite och familjer åkte på husvagnsemester.

Den hårdaste matchen går han mot sig själv, i en boxningsscen där han fajtas med sina egna ambitioner.

Det hela är mycket skickligt gjort. Handlöst roliga sketcher med akrobatiska utspel varvas med projektioner, skuggspelsteater, sång och småprat med publiken.

I slutet av första akten klär han ut sig till Rosa Pantern, deklarerar att livet är rosa och sjunger Chocolate Jesus av Tom Waits.

Det är fint. Men det är också fint att skådespelare skapar och gestaltar eget material i stället för att bara tolka andras texter.

Jag hade väntat mig att få mer av den där vilda galna kantiga Jens Nilsson. I den här föreställningen är han mer salongsmässig och poetisk än tidigare. Det kan vara Sissela Kyles regi som slipat ner honom en aning, på gott och ont.

Men han har kvar sin starka scennärvaro och omedelbara publikkontakt och det här är en jättefin liten föreställning som är absolut sevärd.

Karin Kämsby  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".