Hasse Elofson spelade punk i Hallstahammar som ung
1 av 3
Hasse Elofson spelade punk i Hallstahammar som ung. Foto: Michael Gawell. Sveriges Radio.
Johan Elofson
2 av 3
Johan Elofson. Foto: Privat
Union Flags
3 av 3
Den nakna sanningen med Union Flags. Från vänster: Jeppe (trummor), Belsen (bas), samt Anders (gitarr, sång och välartikulerat skrik). Foto: Privat
När punken kom till Västmanland

Bröderna spelade i varsitt punkband på 80-talet

"Det lät jävligt tufft"
9:06 min

Två bröder står i fokus i sista delen i vår punkserie. Johan som gjorde första spelningen på Hagaskolan och Hasse som spelade punk i Hallstahammar. 

Johan Elofson bor idag i Stockholm och startade sitt första band när han gick i sjuan på Hagaskolan i Västerås. Genom en slump bildade han och några kompisar ett band på skolan.

– Jag fick en förfrågan av fritidsledaren på Hagaskolan som undrade om jag kände någon hade ett band som kunde spela på skolan. Och då drog jag till med en fräckis och sa att jag själv har ett band och att vi kan spela.

I själva verket fanns det inget band, så då var det bråttom.

– Vi hade två veckor på oss att sätta ihop ett band. Vi repade i princip varje dag innan konserten, och vi spelade två låtar. Vi kallade oss Taggtråd, och bytte senare namn till Union Flags, säger Johan Elofson.

Det var ganska enkla texter inom punken, säger han.

– Det var mycket om att hata ditten och datten, man skrev om det man såg och hörde i samhället.

Hur ser du på texterna idag?

– Vissa håller väl, men mycket håller inte.

Bryggargården i Västerås, i folkmun "Bryggis", var viktig för många musiker i Västerås med omnejd. Där fanns möjlighet att träffa likasinnade, fika och ordna konserter.

– Så gott som alla band fick chansen att spela inför publik, och ordnade inte de på "Bryggis" spelningar så kunde man själv ordna spelningar, så det var toppen. Det kunde nog vara 150 pers där, som var begränsningen. Och det kunde det vara ganska ofta, säger han.

Men det fanns också en samlingsplats i centrala Västerås där punkarna träffades varje dag.

– Klockan fem utanför dåvarande Åhléns var det samling, och det kunde komma allt från 20 till 50 pers. Vi lyssnade på musik eller gick till "Bryggis", vi hittade på en massa olika saker.

Punken fanns förstås inte bara i Västerås och Köping, även i Hallstahammar fanns det ett gäng. Där spelade Johans bror, Hasse Elofson i olika band.

Han spelade bland annat i FKM, det står för Fjärta Klämmage eller senare Få Kända Män och kände ett behov att få spela snabb musik och släppa loss på scen efter att ha lyssnat på Ramones och Sex Pistols.

– Det var något som hände i kroppen, man ville vara en del av den energin. Det hörde ju ihop med ungdomen också, man var ju bara 13-14 år och tyckte att det var häftigt. Det lät jävligt tufft.

Ett tidigt band han var med i hette Lunatics, men det blev inte så långvarigt.

– Vi höll inte mer än något år, och så gick jag vidare till ett annat gäng som gick ett steg tillbaka från punken till den traditionella rocken ett tag. Men sedan kände jag att det inte funkade, jag måste ösa loss på scen och det kändes så främmande att stå där och pilla med de fina låtarna, berättar Hasse.

Men så en dag ringde det på dörren.

– Flera hallstaband ringde på dörren och ville att jag skulle bli med, men så kom Fjärta Klämmage med hela gänget.

– FKM "breakade" ju aldrig, men det finns några som har hört oss.

FKM var ett av de två band som medverkade när P3:s program Ny våg sände live från Folkets park i Köping 1982.

– Än idag så är det bland det häftigaste jag varit med om, parkens utescen var i det närmaste full. Detta var jättehäftigt och vi var välrepade som tusan, så vi bara mosade på. Tränar man tre gånger i veckan hela tiden så ger det resultat.

Varför blev det inte mer av FKM?

– Vi försökte ju att gå vidare i det här Lag och rätt och Bomber som faller stuket och kanske lite mera hårdare punk, men ett skivbolag som lyssnade på oss när vi spelade förband till Imperiet på 88:an i Västerås tyckte att vi hade utvecklats åt fel håll.

Vi har pratat om det i tidigare program i serien, att man som punkare kunde känna sig utanför, och enligt Hasse Elofson var det särskilt märkbart i Hallstahammar på den tiden.

– Det var tufft. På den tiden fick man inte sticka ut, framförallt inte i en bruksort som Hallstahammar. Det räckte med att du hade klippt håret, man behövde inte ens vara punkklädd för att riskera att få stryk. Vi var ett sammansvetsat gäng och vi var inte så att vi var ute och slogs, men de andra ville ju slå oss. Och det gjorde att vi kom närmare varandra och gjorde musik ihop, berättar Hasse Elofson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".