Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Flera års nötande av Sultans of swing

Publicerat torsdag 18 december 2008 kl 14.57

I början av 1970-talet bodde jag i Tunabackar. Det var här mitt stora intresse för gitarren väcktes. Jag tjuvlånade farsans gitarr som stod gömd i garderoben.

Jag tjuvlånade även diverse LP-skivor: Spotnicks för det var så roliga gubbar på omslagen, Johnny Cash för de skrikande människorna. På radion spelade man då och då ”den konstiga låten”: Voodo child med Jimi Hendrix. Jag var då 4-5 år.

Åren gick och jag nötte på farsans akustiska gitarr. Min första elgitarr köpte jag med pengar från pantflaskor som fyllona i Gottsunda slängt. Man såg var de satt i skogsbackarna sedan var det bara att plocka för glatta livet. Gitarren var en ”Hobbex-gitarr” för 385 kr (1977).

Gitarrlärare nummer ett, Tomas Eriksson (f.d. KAIPA-medlem och sedermera Radio Upplands ljudtekniker) var förtjust i ”Sealed with a kiss”. Gitarrlärare nummer två,  Arne Arenhagen (jazzmusiker från Uppsala) spelade oftast en egen låt som hette ”I den eviga ungdomens stad” som handlade om Uppsala.

I slutet av 70-talet/början av 80-talet hörde jag en låt som spelades om och om i radioprogrammet ”Eldorado” (Kjell Alinge). Jag tänkte hur i hela världen får man en gitarr att låta på det där sättet? (jag var då 13-14 år). Detta var något annat än de låtar gitarrlärarna harvade med. Det tog ett tag innan jag begrep vilka som spelade: Dire Straits ”Sultans of Swing”.

Detta liknade inget jag hört tidigare och var ljusår ifrån de låtar som gitarrkurserna vid NBV i Drabanten haft att erbjuda. På TV fick jag vid nått tillfälle se videon till Sultans of Swing. En mager figur med stor näsa och trollhår sjöng och spelade på en Fender Stratocaster: Mark Knopfler.

Inför en studentskiva 1984 bildade jag och mina gymnasiekompisar ett band. Vi repade i Skrapans (Lundellska skolan) undercentral vid Nedre Slottsgatan. Rektorn på skolan, Rolf Aarflot bad oss vid upprepade tillfällen att sänka ljudvolymen.
-Hörni pojkar nu får ni dämpa er ett slag det pågår faktiskt ett matteprov i lokalen ovanför.

Det var här jag började nöta på Sultans of Swing och jag köpte en ”Stratocaster”, alltså en kopia från Josefssons postorderkatalog (en vit Cort för 1100:- som jag fortfarande har kvar). På denna gitarr lärde jag mig ”Sultans”.

Så kom dagen ”D” då vi skulle spela på studentskivan vid Värmlands nation. Sångaren i bandet hade tagit ett par glas för mycket och fick genomföra spelningen liggandes på förstärkarna.

Gymnasiet slutade men bandpolarna höll kontakten. Efter lumpen strålade vi samman igen och började repa i Björklinge. Jag bodde i Gottsunda och tog mig per moped, en Uppsalatillverkad Crescent 2000 från 50-talet, till Björklinge. Gitarren på ryggen och förstärkaren på pakethållaren. Ofta blev jag stoppad av polisen p.g.a. att baklyset gång på gång pajade vid färd.

Bottenvåningens TV-rum ockuperades till föräldrarnas förtret (vi tog paus när föräldrarna skulle se på TV-nyheterna. För familjefridens skull). En gång kom en gubbe och knackade på fönstren och skrek
- Sluta spela för helvete ni stör ju bilbingon, man hör ju inte numren som ropas ut! Barndomshemmet låg nämligen  mittemot idrottsplatsen i Björklinge där man har bilbingon.

Efter ett par månader började vi kunna ”Sultans” hyfsat och då blev det andra tongångar. Detta är i stora drag min berättelse kring Sultans of swing.

M.v.h
Mikael Flodstrand

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".