Förbjudet i Finska kriget

Då finska fortsättningskriget började 1941 var jag tre år gammal. Då vi skyndade till skyddsrummet ramlade jag ofta och skrek förtvivlat ”Ei pääse ryssää karkuun” jag hinner inte undan ryssarna. Som tur var kom jag alltid fram innan de första bomberna föll.

Då jag som knappt fyraåring tillsammans med min bror skickades till Danmark tröstade jag min mamma på järnvägsstationen i Imatra med orden: Gråt inte mamma, jag skall bara åka till Danmark och hämta en docka åt min syster och ett tåg åt mig själv. Resan tog 5 år!

Tyskarna hade ockuperat Danmark den 9 april 1940 men de var ju vapenbröder med Finland, varför vi barn kunde skickas till Danmark utan risk. Riskabel var ju förstås båtresan med ryska u-båtar som försökte torpedera alla fartyg man kom åt!

Speciellt en sång har fastnat i mitt minne från dessa år, nämligen Lily Marlene. Den sjöngs lite tyst med dansk text, texten var ju helt förbjuden i Danmark.

”I det tyske rige er der luftalarm
og till bombekælderen går kvinden med sit barn.
Sin mand får hun aldrig mer at se,
han fald mod nord i blodrød sne.
Pas på du Hitler mand, du tabe kan dit land!

Den sjöng jag och mina kompisar utan tanke på att Tyskland egentligen var på samma sida i kriget som Finland, som barn förstod jag ju inget av vare sig krig eller storpolitik.

Vi hade hård disciplin i hemmet och glass och godis fick vi nästan aldrig. Jag gick därför till snickaren och fick lite pengar, till smeden sålde jag gamla hästskor som han kastade bakom smedjan, av bagaren fick jag varje dag en napoleonbakelse. Då smeden inte längre betalade för hästskorna kom jag på ett annat sätt för min affärsverksamhet.

Jag hade sett att folk åt små svarta piller ut plåtaskar. Då jag hittat en tom ask gick jag lammen och fyllde asken med små runda kulor. Stor blev min besvikelse då grannarna bara skrattade och tackade nej till min fråga om de ville köpa.

Då jag så småningom kom hem till ett fattigt och utarmat Finland hörde jag hur man i radion ofta spelade Lili Marlene med Marlene Dietrich och jag längtade tillbaks till det välmående och lugna Danmark.

Dock visste jag att Finland alltid skulle förbli mitt eget land och det vet jag fortfarande efter 50 år i Sverige. Detta trots att jag helt känner mig hemma även här där mina barn och barnbarn bor.

Juha Hankkila, Knivsta

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".