Lambada i Söderhav och i Leipzig

Året är 1989 och jag befinner mig i Söderhavet på filmuppdrag. En god vän letar efter sin morfar som försvann dit på 30-talet.

Man lever obekymrat och i ett ständigt lyckorus över att befinna sig på denna mytomspunna plats 2000 tusen mil hemifrån. Det luktar förföriskt av vanilj och copra. Aldrig har man varit så nära Gauguins måleri. Hit kom Jacqus Brel för att dö och här sitter Viller Valle:s skapare Bengt Danielsson och tronar i sitt hus.

En dag så landar vi på en sandstrand och en atoll som egentligen är ett stort smycke av korall och en smaragdgrön lagun. Den här ön köpte Marlon Brando när han spelade in filmen Myteriet på Bounty och idag lever här hans son med familj och tjänstefolk. Vi bor i enkla hyddor bland palmer och under en stjärnhimmel som man aldrig tidigare skådat. Korallrevet dånar som ett avlägset godståg och kokosnötter faller i dova dunsar mot den vita sanden.

En kväll efter en av många middagar på stranden så nås vi av musik från en enkel radio. Det var just då som vi för första gången hörde dessa rytmer som träffade direkt i varje emotionellt skrymsle. Lambada!

Plötsligt kunde vi alla dansa till denna nya hitlåt som från och med då skulle spridas runt hela världen och förena människor i en enda orgie av dans och sång. Sanden yr runt nakna fötter då man bokstavligt talat rider varandras knän.

Senare skulle vi också berusa oss på denna musik i mörkret på Le Piano Bar, Tahitis enda nattklubb. Vilken dekadent klubb som helst skulle framstå som pryd i jämförelse. Bland främmande kroppar var det kanske söderhavets ”egna” transvestiter sk rae rae:s som i Lambadan tog oss med på oanade danssteg. Inte ens när morgonljuset läckte in genom de tunga plyschgardinerna visste man om det var man eller kvinna som rörde sig till dessa förföriska rytmer.

Detta musikminne tar egentligen inte slut med detta. Det går ganska exakt ett år så befinner jag mig på en helt annan plats. Filmfestival i Leipzig och ”Filmen der Welt für den Frieden der Welt”. Muren har fallit i Berlin för ett år sedan. Alla filmer handlar om detta.

Jag står på perrongen i stadens gigantiska hauptbahnhof, en av europas allra vackraste. Solen letar sig in under det gigantiska taket och belyser en liten armé av unga ryska soldater som nu inte längre har något uppdrag i denna del av europa. De gråa vapenrockarna når till fotknölarna. Bleka ansikten och trötta ögon kisar mot solen. Luften vibrerar. Då tar en soldat ur ledet ett halvt steg framåt och ur ett litet dragspel ljuder tonerna från Lambada. De sista tonerna når mig när jag hänger ut från det öppna fönstret i tågkupén när tåget sätts i rörelse.

Lambadans oemotståndliga rytm och minnet från dessa två platser så olika i tid och rum har inte bleknat det minsta på alla dessa år.

Hans-Åke Lerin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".