Kollokärlek

Vi hade precis bäddat klart våningssängarna inne i det unkna 70-talsinredda rummet. Det luktade svagt av mögel och bortglömda madrasser och här inne skulle våra kollo-barn bo under två veckor.

Utanför fönstret som stod på vid gavel lyste solen het och himlens molntussar gled obemärkt över den utsträckta närkeslätten. Han och jag, arbetskamrater, kolloledare. Han och jag, framtida älskare? Jag var sådan på den tiden, så fort jag mötte någon tänkte jag att den personen kunde den vara en potentiell framtida make. Det var både naivt, kärleksstörstande och sårbart. Och inte skrädde jag orden heller.

Min ärlighet var rå och direkt, precis som mina tidigare försök till relationer. Inte många hade klarat av mig. Det var på eftermiddagen som jag börjat ana det. Hans överdrivna manér vid en fotografering, hans fixering vid att spegla sig, piffa håret, sättet hans ganska korta armar hela tiden gestikulerade, ja hela hans uppenbarelse var så gay. Och trots det hade det funnits en kemi mellan oss från första stund vi presenterats för varandra. Jag var förvirrad. 

Därav frågan. Han blev såklart paff, först skämtsamt slingrades, mer obekväm över situationen än om frågans påstående, men sedan övertygande säker. Nej, jag lovar. Jag är inte bög. Jag gillar tjejer. En stel och lite tryckande stämning föll över rummet och över oss. Andra hade kanske funnit situationen jobbig, men inte jag: ”Ok, säger du det så.”

Veckorna gick. Vi drogs alltmer till varandra, men trots det fanns där hela tiden en osäkerhet. De nattliga samtalen, då korsordlösandet varvades med sugande blickar och undertoner av längtan, när vi satt nära, nära ihopkrupna i soffan. Jag ville ha allt, men på dagarna drog han sig bort, distanserade sig, fokuserade på allt annat än mig. Det hela kändes som en dragkamp.

Den kvällen var han klädd i vita jeans och en vit- och blårandig tröja. Hans ljusa lockar och djupt bruna ögon och jag tyckte att han var finare än någonsin. Någon hade sagt att han såg ut som en grekisk Gud. Kanske var det fånigt sagt, men det spelade ingen roll. Det var sant! Vi skulle ha fest, barnen hade åkt hem och middag i källarlokalen väntade. En festkommitté hade utsetts och fixat små uppdrag, med uppmaningen att lösa dem under kvällen, utan att avslöja sitt uppdrag. Under varje tallrik vid det uppdukade bordet satt en lapp fasttejpad, därpå stod vad som skulle göras. Jag läste på min lapp: Slicka tallriken ren efter att du ätit klart. Jag hade satt mig bredvid honom såklart, så det kändes typiskt att jag fick det uppdraget.

Vinet och ölen steg till våra huvuden. Röda kinder och ekande skratt, den lilla lokalen var het. Plötsligt ställer han sig upp och slår med skeden i glaset. Det blir tyst och alla blickar vänds mot honom. Ett harklande följer, därefter en nervös inandning: ”Eeeh, ja, ursäkta mig, men jag skulle bara vilja hålla ett litet kort tal till… mannen… ”. Fniss utbryter bland åhörarna, men han är fortfarande nervös och tyst. ”… och då tänkte jag på att det bästa vore då att tala om för alla er att det är så att, som vissa av er kanske misstänkt, att jag är homosexuell… och ja, jag vill bara att alla ni ska veta det.” Mitt huvud dunkade och hjärtat sprängde i halsgropen och plötsligt reste jag mig upp och skrek: ”Men du sa ju att du inte var bög!” Jag sköt ut stolen, gick med bestämda steg ut i köket där jag blev ståendes med pannan mot en kökslucka. Helvete, helvete, vad fan!

Jag kände mig illamående och så fruktansvärt bortgjord. Någon kom efter och jag försökte besinna mig. Jag slet tag i vinflaska och halsade i mig i ren desperation. Jag skulle fan inte gråta över en idiot. Samtidigt ute i lokalen, hade han avslutat sitt tal. Någon sa: ”Fan du, det där uppdraget löste du bra, snyggt att du nästan lyckades lura oss alla”. Han hade då svarat med glimten i ögat: ”Ja, visst var det, men säg inget till Johanna bara.

Festen skulle fortsätta utomhus med lagindelning och tävlingar. Jag hade sett honom försvinna från lokalen och inget hade sagts mellan oss. Jag var fortfarande arg, men samtidigt lättad. Uppe på gräsplanen stod vi nu samlade, vissa lite fullare än andra, jag satt på gräset i min rödprickiga klänning i färd att knyta av mina converse. Då såg jag honom komma gåendes mot oss. Han hade bytt om. Istället för jeans och t-shirt hade han cykelbyxor och en tajt uppknäppt träningsoverallsjacka med bar överkropp under. Kreationen toppades av en scarf och ett par alldeles för stora solglasögon. Han såg inte klok ut och jag skakade bara på huvudet. Hans brottarliknade kropp, med grova lår och korta armar, rumpan som såg ut att tillhöra en afrikansk mogen kvinna snarare än en 21-årig svensk kille, allt svindlade i mig.

Jag orkade inte upprätthålla fasaden så länge. Jag var sårad och besviken. När klockan var 01.00 hade festen förflyttats till uppehållsrummet. Det var så fult där inne, fula bord och stolar, fula väggar och fula lampor. Känslan av matsalslågstadiediscotek var total, med det färgade silkespappret uppklistrat över några spotlights. Helt värdelöst omysigt och ur högtalarna ekade någon dålig jävla schlagerlåt. Jag hade försökt få mina skivor att bli spelade, vi hade dansat till någon låt med Kings of Convenience, men nu satt jag uppe på ett bord och var bitter. 26 år gammal och redan de tre F:n: Ful, fet och fattig.

Men så plötsligt kom den, den som är vår.

“I was lying in my bed last night staring
At a ceiling full of stars
When it suddenly hit me
I just have to let you know how I feel
We live together in a photograph of time
I look into your eyes
And the seas open up to me
I tell you I love you
And I always will
And I know you can’t tell me
I know you can’t tell me

So I’m left to pick up
The hints, the little symbols of your devotion
So I’m left to pick up
The hints, the little symbols of your devotion”

Det var som på film, han kom fram till bordet där jag satt och drog tag i mig, ut på gansgolvet iklädd bara cykelbyxorna. Vi höll om varandra och dansade runt i någon slags upphypad foxtrot. Han viskade i mitt öra om och om igen. Jag vill ha dig. Jag slog honom med mina knutna nävar på bröstet, men han gav sig inte och jag kapitulerade. Jag drog tag i hans arm och ledde honom ut, ut till baksidan av huset, och låten ”Fistful of love” med Antony and the Johnsons ekade i bakgrunden när jag pressade honom upp mot den röda husväggen och kysste honom som jag aldrig kysst någon tidigare.

Johanna

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".