Blott en dag....

Oktober 1952: Stolen exploderade samtidigt som fönstret! Det såg ut så, i alla fall när tusen glasbitar spreds över köksgolvet och stolens ben flög ut. Luften, som snabbt sög sig in i var frysskåpskall trots tidig oktober.

Den lilla magra flickan, som snart skulle fylla fem år, förstod inte vad som hände och brydde sig inte. Hon kände inte till ordet Rädsla inte heller Otrygghet!

Mättnad var ett annat okänt ord! Hunger ett alltför känt! Hon lutade sig mot flanellskjortan, som luktade sågspån o rök från den vedeldade spisen. Pappalukt var trygghetsdoft! De svaga gungningarna, pappans lugnande röst likaså! De satt i en gungstol, de två, den 62-åriga fadern och den lilla flickan.

Hon tittade upp, plötsligt, nu kastade hennes halvbror ut, limporna! Brödet! De som skulle mätta oss!

Vi som alltid var hungriga och aldrig kunde få äta oss mätta. Mamma delade alltid ut det nybakade brödet i bitar, så att alla skulle få.

Fyra barnamunnar att mätta. Tre barn hade flugit ur boet. Två barn hade dött som små.

Han kastade ut brödet! Vårt dagliga bröd giv oss idag! Böneordet, så påtagligt verkligt i livet i det lilla lappländska samhället år 1952.

Flickan tittade upp i faderns ansikte, med den outsagda frågan ”Får han göra så, kasta ut limporna?”

Halvbroderns ångestskrik! Alkoholen som väckte hans själs smärta. Hans skrik fyllde köket! Hans far, så totalt olik flickans far, hade tidigt i sonens barndom, lagt smärtan i sonens själ, genom alla slag med livremmen mot sonens kropp.

Den åldrande mannen, den här lilla flickans pappa, som av hårt slit såg mycket äldre ut de 62 år, som kyrkböckerna uppgav, höll om den lilla, kramade henne med sina varma armar. Hans kärleksvärme gick rakt in i hennes själ, blev kvar där, försvann aldrig!

Han bar den lilla i famnen bort från kyligt, våldsamt kök! Ropade på sin hustru. ”Kom med oss ut!” Han sjöng en av sina favoritpsalmer, en tröstepsalm. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder, vilken tröst evad som kommer på, allt ju vilar i min Faders händer….”Den psalmen skulle den lilla flickan tyst sjunga, lyssna på, vid många svåra händelser i livet.

Han ville att hans lilla flicka, skulle bli lugnad, så därför sjöng han in trösten i hennes själ. ”Skulle jag som barn väl ängslas då?” Där kom psalmens trösteord från faderns lugna, starka röst. Hans röst bar henne. Hon var ju inte rädd i pappans famn: Att sitta hos honom, gav lugn, även när världen stormade runt henne. Hon skulle alltid minnas känslan! Det var som om hon satt i en okrossbar bubbla, hon och pappa, dit rädslan inte kunde komma in.

Kyrkobesökarna vände sig alltid om, när pappan sjöng med i psalmerna på söndagarna. Trots att de hade sett honom där varje söndag, hört hans starka röst i psalmsången, så måste de var gång vända sig om. Hans röst lyssnade alla till, glömde nästan bort att själva sjunga med.

Han brukade sitta där längst bak, lång med rak rygg trots att kroppen böjts tusentals gånger, då rälsen skulle dras, veden sågas. I den lilla vita träkyrkan satt han- rallaren, sågverksarbetaren varje söndag! Längst bak i kyrkan hördes hans starka sångröst :”Blott en dag, ett ögonblick i sänder….”

Hans favoritpsalm, som han denna oktoberkväll, skulle sjunga alla verser ur, för sin flicka!

Mamman till den vrålande sonen, till flickans halvbror ville försöka stillna sonen, trots att hon visste det lönlöst. Sådana här gånger var han lik sin far, den våldsamma misshandlande, alkoholiserade mannen, som hon 1942, efter decenniers plågor, kunnat lämna..

Det gick inte att nå sonens goda kärna. Den varma delen var borta, när alkoholen tog fram demonerna i hjärnan. Spriten, som hans galna far brände hemma hos sig bjöd och sin 19-årige son på.

Hon hörde Arvid be henne följa med ut! Gick till honom, där han stod i hallen, tog hans utsträckta hand och de gick ut ur köket med det sönderslagna fönstret!

Vi människor önskar ibland att vi skulle få veta vad som väntar oss i framtiden! En sådan här dag, var det en välsignelse att flickan, den lilla, ännu inte fyllda fem, inte hade en aning om vad som väntade henne!

Om ett år skulle hennes barndom vara borta! Detta var hennes sista år som trygg, orädd unge!

Om ett år, skulle hon inte ha någon far längre. Han hjärta slutade att slå den 6 september 1953. Otrygghet, rädsla, skräck, sorg, övergivenhet och förlust skulle, om ett år,vara en del av hennes vardag. Leken skulle inte längre finnas. Inte den sorglösa, bekymmersfria leken där inga plikter finns!

I de få stunder som hon lekte skulle, om ett år, ”jag borde inte” och ”jag måste snart” vara en vanlig tanke. Plikt och ansvar skulle ta en stor del av hennes vakna timmar och detta trots att hon bara var sex år!

Detta skulle vara en del av hennes liv i 40 år framåt!

Om detta visste hon inte denna råkalla oktoberdag 1952! Dagen då halvbrodern kastade ut brödet, det dagliga brödet. Hon skulle aldrig glömma denna dag, inte för våldet, inte för brödet som försvann.

Den varma känslan av trygghet, skulle vara hennes starkaste minne. Känslan av total osårbarhet skulle vara en bild som hon ständigt skulle återvända till, decennium efter decennium.

När livet då och då, under alla de år, som följde, gjorde henne illa, när hon fylldes av oro, skulle hon gång på gång vända åter, i tanken, till fadersfamnen. Sitta i famnen hos pappa! Pappa, som gungade henne i gungstolen, skulle bli hennes bild att vila i.

Pappan, som bar henne och med sina starka, varma röst sjöng: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst evad som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?” Han sjöng alla verser denna kväll. Han sjöng den då den lilla flickan var svårt sjuk. Han sjöngoch gav sin lilla flicka ro.

Orden och tonerna stannade kvar och fanns där, när hon som mest behövde dem..

Eileen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".