Midnattssol och evig kärlek

Det var tidigt 70-tal. Det var i slutet av juli och solen gick aldrig ner i norraste Norrbotten där jag befann mig. Jag var förbjudet och hopplöst kär i alldeles fel kille.

Känslorna var försiktigt ömsesidiga och vi smög och ljög för att få stunder ensamma. Mitt hjärta gick hela tiden sönder av vår hopplöshet medan vi älskade varandra som bara två missförstådda Tristans och Isoldes kan göra. 

Det var dags för avsked. Ett adjö för alltid. Vi hade vakat hela ljusa norrländska sommarnatten och det var nästan morgon.

Folket i huset skulle till att börja vakna. Vi satt på var sin sida av köksbordet. Radion stod på. Vi tog famlande varandras händer och satt så, länge. En sugande virvel av evighet mellan oss och vi såg varandra rakt ner i själen.

Hans ögon var öppna som skogstjärnar, lika gåtfulla och självklara. Jag såg in dem, jag sjönk, han såg in i mina, han försvann. En slinga, en ton, från ett piano strömmade ut från radion. Jan Johansson lekte fram Visa från Utanmyra.

Allt verkligt försvann, hela köket var bara Vi i vår längtansbubbla. Där var vi, omfamnade och burna av Visa från Utanmyra. Och sen upphörde tiden.

Där finns jag kvar. En gammal radio med tyg på, ett kök i Norrbotten, en sommarnatt och Han - mitt livs kärlek.

Jan Johansson behöver bara slå an första tonen i Visa från Utanmyra, sen är jag fullständigt förlorad i köket i Norrbotten. Där sitter vi i eoners eoner och drunknar i varandras ögon.  

Eva Hallor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista