Sjömanshistoria

Varje gång jag hör Povel Ramels ”Måste vägen till Curacao gunga så” tänker jag tillbaks till en i och för sig tragisk händelse men som jag i versform har försökt få lite humor i.

En av våra styrmän hade blivit gravt alkoholiserad och på väg från Nord-Amerika drack han i sin nöd upp kompasspriten!

Av Juha Hankkila

Styrman Carlsson han led av en våldsam hicka,
han hade i förrgår fått slut på dricka.
Med dimmiga ögon över havet han såg
Medan polar’n på däcket med groggen låg!

Carlsson hade hamnat på svarta listan,
han hade för mycket sprit uti kistan:
Kapten utbrast ”Nu får det va’ nog”!
För uttalandet fanns onekligen fog.

Vi andra fick ut var sin hela på freda’n
det skulle ju minska en aning på ledan,
kapten procent på försäljningen tog:
”Det går till familjen” sa han och log…

Carlsson stod på bryggan - han hade ju vakten.
Nervöst på kompassen han trummade takten,
hans blick den irrade bryggan runt:
”Att leva på vatten kan ej vara sunt!”


Men när nöden är störst är hjälpen ock nära.
”Jag skall nog klara korset mitt bära”.
Men plötsligt han av förtjusning tjöt
när han såg hur kompassen i spriten flöt!

Med hävert och hink tog han reda på varan
och kände sig sväva med änglaskaran.
När sista droppen i hinken försvann
han fyllde kompassen med oblandat vann.

Sen skruva’ han fast fina mässingslocket,
mejseln den slant - det blev skåror på blocket.
Det märkte ej Carlsson han jobbade på
och törsten den släckte han ock då och då.

Det luktade pyton och smakade värre,
dock prisade Carlsson högt våran Herre,
som givit sin gosse vishet och mod
att slakta kompassen och ej ekolod!

Dagarna gick och Carlsson på vakten
på kompassen ej längre han trummade takten,
och mat behövde han ej på en vecka
så länge skulle väl blandningen räcka!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista