Teddybjörn och stora känslor

Hej!
Det finns en låt som följt mig genom livet som en röd tråd - Teddybjörnen Fredriksson. När jag fyllde fem år fick jag en LP-skiva med blandade barnvisor. Teddybjörnen Fredriksson var en av dem, och jag älskade den låten.

Ungefär vid den tiden hade en kompis föräldrar skilt sig (vilket inte var alldeles vanligt då, i början av 70-talet). Jag kom för första gången i kontakt med företeelsen att man kunde ha flera efternamn - och tog för givet att texten lydde ”Teddybjörnen Fredriksson-Jansson hette han...” 

När jag var 9 år kom Lasse Berghagen till Berget i Söderhamn (där jag bodde) och jag stod längst fram och sjöng för full hals. Den här låten blev liksom min barndoms låt.

Så blev det dags att flytta hemifrån. Jag var 20 år och hade kommit in på lärarutbildningen i Uppsala. Det kändes lite vemodigt. Jag minns väl den tidiga augustimorgonen när pappa skulle skjutsa mig till Uppsala-tåget. Precis när vi ska till att gå ut spelar de Teddybjörnen på radion. Då rös jag... Nästan tio år senare bor jag fortfarande i Uppsala, är gift och har just fått mitt första barn. Under graviditeten hade jag prackat på den blivande pappan lite böcker om att vänta och få barn. Han hade läst en, och av någon anledning fastnade han för kapitlet om en mammas olika förmågor att ta till sig barnet direkt efter förlossningen. Han tog försiktigt upp frågan om förlossningspsykoser, men jag fnös och tyckte att han inte behövde oroa sig. Jag sa att barnet var ju efterlängtat och jag är en stabil människa. 

Första kvällen sedan vi kommit hem från BB var en lördag i maj. Jag satt i fåtöljen med min nyfödde son och allt var overkligt. Tänk att vi var en till nu! Jag var jättelycklig och allt kändes så stort. Jag satt och ammade min son och TV:n stod på. Jag zappade lite, och på en kanal var det säsongsavslutning i Bingolotto. Bingolotto! Fnys! Ett program jag aldrig tittade på, tyckte var uselt och...kvällens gäst var Lasse Berghagen, och som avslutning tar han gitarren och sjunger...Teddybjörnen Fredriksson!

Jag vet inte om det var överflödet av hormoner, den totala lyckokänslan eller bara känslan av att nu var cirkeln liksom sluten, men tårarna började bara rinna. De gick inte att stoppa och alla lyckokänslor fullkomligen svämmade över. Där satt jag med mitt barn och det kändes så stort. DÅ kommer pappan in i rummet, tittar hysteriskt från mig (med tårarna sprutande ner i knät på vår son) till TV:n och han stammar förtvivlat: ”Men vad faaan...sitter du och grinar till Bingolotto!? Det är psykosen va!?!?” Varpå jag börjar skratta hysteriskt, vilket absolut fick honom att tro att det slagit runt... Tänk att en låt kan betyda så mycket för en människa! /Hälsningar Helena Törnblom

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".