Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Fantomen blev livlina under depression

Jag heter Fredrika och bor i Uppsala. Detta är mitt starkaste musikminne än så länge i livet. Jag var elva år på det tolfte. För första gången i mitt liv skulle jag gå på musikal. Jag var inte speciellt entusiastisk.

Visserligen pratade många i min klass om ”The Phantom of the Opera” och sjöng sånger från den, men vad brydde väl jag mig om någon larvig kille i slängkappa som blev kär i en operadiva? Opera! Larvigt! Tjocka tanter med vikingahjälm och svärd som skulle dö hela tiden!

Ändå var det spännande att komma in på den vackra teatern och titta ned på scenen. Ridån gled upp...

Först var jag ganska skeptisk - d.v.s., de första fem minuterna. Sedan klev den kvinnliga huvudrollen, Christine Daaé in på scenen. Sången hon sjöng hette Tänk på mig.

I samma ögonblick som Christine - eller Tua Åberg - började sjunga, blev jag förälskad. Förälskad i ”The Phantom of the Opera”, förälskad i musikaler, förälskad i hela teatervärlden. Mitt hjärta sjöng. Jag hade aldrig hört något så vackert i hela mitt liv!

Resten av föreställningen satt jag trollbunden och i slutscenen grät jag nästan. Jag var förtrollad för alltid....

Tre gånger till såg jag musikalen på Oscarsteatern i Stockholm. Det var lika bra varje gång! Jag fick musiken på skiva och lärde mig att både spela och sjunga sångerna, såväl på engelska som på svenska. Mina kompisar blev ibland ganska trötta på mitt eviga Fantomen-prat...

Jag klädde mig i en tröja med Fantomen-loggan och målade den även på mina kängor, som andra målar dödskallar.

I åttonde klass gled jag in i en bråddjup depression med dödsångest och tvångstankar. Min familj och mina vänner stöttade mig och var fantastiska - men under ett helvetiskt halvår fanns bara ett glädjeämne i mitt liv. Det var Fantomen. I den fule, olycklige Fantomen och den unga, osäkra Christine Daaé fann jag enorm tröst. Det är delvis tack vare denna musikal som jag fortfarande lever i dag. Den gnista som föddes när jag hörde Tänk på mig, den finns kvar.

Jag har sjungit mycket, spelat teater och uppträtt med kören där jag var medlem, men jag nöjer mig med att vara amatör. Mina operadrömmar kommer aldrig att gå i uppfyllelse, för jag har inte tillräckligt bra psyke för att kasta mig in i operavärlden (och förmodligen inte tillräckligt bra röst heller) - men Fantomen kommer alltid att finnas hos mig.

Fredrika, Uppsala

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".