Helena och Östen som båda har jobbat på Restad sjukhus på 60-70 talet. Här sittandes vid korsen på Restad sjukhus. Bild: SR/Thomas Graf

Vi såg övergrepp och våld på Restad

Många har hört av sig till SR Radio Väst efter det att vi berättade om 50-talets Restads sjukhus.

Vårdaren Jan Brunnegård berättade då om hur det var att arbeta som 20-åring innanför murarna på sjukhuset. Han vittnade om övergrepp, obefintlig människosyn och straffmetoden med remmar och elchocker. Något som präglade den tidens psykvård innan psykofarmaka gjorde sitt intåg. Helena Ericsson och Östen Ragnesten, hörde SR Radio Västs inslag och bestämde sig för att de ville berätta för allmänheten om det hemska de hade varit med om.

Helena Ericsson arbetade flera på avdelning 10 A och 10 B, även kallade för kvinnliga ”Stormen”. Här fanns de värsta fallen på ”Östra avdelningen” som sjukhuset kallades för då.

- Jag fick bevittna flera övergrepp. Det kunde till exempel vara så att patienter togs in i duschrummet och man sa till dem att de hade telefon från någon anhörig. Sen satte någon på iskallt vatten rätt i örat på patienten. Flera av de övergreppen protesterade jag emot. Övergreppen var omotiverade och jag protesterade flera gånger emot dem. Men som ung och ny hade man väldigt lite och säga till om, säger Helena Ericsson.

Östen Ragnesten, jobbade som vårdare på avdelning 5A och 5B under 60-talet. Det var den manliga varianten på ”Stormen”.

- Vi hade en kille hos oss i 25-årsåldern. De äldre gick på den här killen, tog med sig honom in på toaletten och så hade de onani med honom, berättar Östen Ragnesten.

På Restad sjukhus fanns patienter från hela Sverige. De patienter som levde sina liv och dog på sjukhuset och som inte hade några anhöriga hamnade på begravningsplatsen bredvid sjukhuset. Det är en vacker stor äng med hundratals begravda från Restad. Idag finns här bara 182 järnkors. Men en motion till regionfullmäktige den 17 april kan möjliggöra att det kommer upp en minnessten över alla som ligger på begravningsplatsen.

- Jag tycker att man kan göra något idag för att sona allt det hemska som skett innanför väggarna. Men att sätta upp en minnesten som minner om alla dessa människoöden är fint nog. Och att de får vila i frid här är en viktig fin sak, säger Helena Ericsson.

Text: Thomas Graf
Epost:
thomas.graf@sr.se
Telefon: 0522-67 00 25

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista