5 maj - Förlossningspsykos - en bortglömd diagnos

Nog finns det fog för att tala om förlossningspsykos som en bortglömd diagnos, många, många har hört av sig i samband med dagens program med funderingar och undringar kring egna erfarenheter efter förlossningen. Christina Spjut, psykiater på St Görans sjukhus i Stockholm har forskat kring förlossningspsykoser och tycker att frågan borde diskuteras mycket mer just eftersom tillståndet är så allvarligt. Många kvinnor berättar inte om hur de mår – inte minst på grund av de förväntningar som finns från omgivningen på hur lycklig man ska vara efter att ha fött ett barn. Hon menar att man alltid ska vara observant på nyblivna mödrar som inte är sig själva, och se till att söka hjälp om man misstänker en psykos eftersom självmordsrisken är stor hos obehandlade patienter. Dessutom finns snabb och effektiv hjälp att få för de här kvinnorna.

Mer vanligt är förlossningsdepression, inte lika allvarligt men nog så plågsamt, och även här bör man  söka hjälp för sina besvär, tyckte Christina Spjut.
Många av er lyssnare vill berätta om egna upplevelser, här är några brev: 

”Hej! Jag är snart 48 år och trebarnsmor. Jag fick en psykos på tredje dagen efter mitt första barns nedkomst. Däremot har jag inte drabbats i samband med de andra förlossningarna. Året var 1988 och i maj med 30 grader och överbeläggning på BB. Jag hade stora problem att amma innan psykosen drabbade mej och jag ville ju så gärna amma. Alla andra mammor ammade och de verkade inte ha några problem. Dessutom var personalen så pådrivande med ammandet men jag kände mig så misslyckad för mitt barn fick inte tag p g a att bröstvårtan åkte inåt…
Det känns bra att ha fått lätta sitt hjärta och få höra att fler än jag har drabbats. Min man trodde att jag blivit tokig. Jag glömde beskriva hur jag kände mig; grät hela tiden, såg allt som i ett töcken. Läkaren på BB pratade med mig och han beslöt att ge mig tabletter som stoppade upp mjölkproduktionen. Vilket misslyckande att börja med ersättning men min man tyckte att det var bra för då fick han mata barnen också. Tack för ordet. K”
 

”Min mamma drabbades av en psykos i samband med att jag föddes. Jag är idag 51 år, så det är länge sedan. Jag vet att hon blev behandlad med elchocker och blev bra. Men det var ändå något som hängde kvar efteråt och jag vet inte riktigt vad det handlade om, jag bara antar. Det är blev något som blev en börda i familjen och släkten att hon drabbats av en psykos, kanske med skam. Det blev ett förbjudet samtalsämne och en anledning för släkten att lägga skuld på henne för de problem som fanns i familjen på min mamma. Inom familjen lades istället skulden på de tvillingar som hon födde för att hon drabbats av en psykos. Med det följde en hel del andra problem som inte har pratats om i familjen, bl a när det gäller den viktiga anknytningen mellan barn o mamma. Är det sådant man tänker på idag inom sjukvården? Även om mamman blir bra från psykosen med behandling, tänker man på att ge även annan hjälp så att det blir bra för hela familjen? Jag hoppas o tror att så är fallet. L”

”Hej.
Jag hamnade i en svår förlossningsdepression när jag födde mina tvillingar för över 6 år sedan. Jag ville inte ha barnen längre alls, dvs ge bort dem. Jag kunde inte sova alls. Sov inte en enda gång dagtid och svårt att somna nattetid. Den första veckan sov jag i stort sett inte alls. Kom heller aldrig igång med amningen. Kände mig extremt ensam och full av skuldkänslor för att jag var en så dålig mamma. Ville många gånger slänga barnen i väggen eller inte leva längre själv. Som tur är gjorde jag aldrig något dumt förutom att jag kunde slå näven i väggen och skada mig själv eller slå sönder saker. Jag fick aldrig någon hjälp och med tiden (ca efter 1,5 år) kände jag att eftersom jag var en så dålig mamma att jag fick lägga locket på alla känslor och blev en robot. Utan känslor, utan närvaro vars mål hela tiden var göra allt perfekt för att kompensera att barnen lidit så. Detta har självklart påverkat hela familjen. 
För 2 år sedan orkade jag inte längre och började i terapi, men jag har inte berört detta så mycket. När jag lyssnade på ert program kände jag att jag hade gråten i halsen hela tiden…
Kan man ställa BVC till svars för att ingen hjälpte mig? Har så många gånger känt mig så arg på dem eftersom jag faktiskt talade om att jag mådde så dåligt, men ingen gjorde inget.
Mvh A”
 

”Hej!
Jag födde mitt första barn för 43 år sen. Vi hade försökt att bli med barn under tre år. Förlossningen blev hemsk och slutade med sugklocka. Jag var 31 år. Alla ansåg att jag borde vara superlycklig, men jag kände ingen lycka överhudtaget. Jag skötte mitt barn perfekt och fungerade ytligt som vanligt men inuti var jag känslomässigt död. Jag fick nästa barn knappt två år efter och efter ytterligare två år ett tredje barn.
Jag är sjukgymnast och strax före min pensionering hade jag en patient som drabbats av en förlossningspsykos och det var då poletten ramlade ner.
Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte var den där varma lyckliga mamman mot mina två första barn.njöt moderskapslyckan kom först vid tredje barnet.
Skall jag alltid behöva känna dåligt samvete? K”

”Hej!
 Känner igen mig i mycket i Marias historia. Jag fick också mitt 3:e barn för fem år sedan. Hade en orolig graviditet med depressiva inslag, var också på väg att bli 40 och hade två barn sedan tidigare. Kanske var det så att jag lyckades hålla god min, för ingen upptäckte mig varken inom MVC eller BVC. Jag bär fortfarande på smärtsamma minnen från den här tiden. Jag blev aldrig psykotisk men hade självmordstankar någon månad före förlossningen. Nu mår jag  bra men kan ibland återuppleva hur det kändes då. Kan man få hjälp med detta så här lång tid efteråt? Är det terapi det blir tal om då? Den är man väl tvungen att betala själv?
C”
 

Ja, dagens program väckte många starka känslor.  Fortsätt gärna att höra av er till oss med mail om ämnen som ni tycker är viktiga och vill att vi ska ta upp i programmet.
Vi uppmärksammade också en ny avhandling om sömnighet bakom ratten som visade att skiftarbetare ofta är riskabla bilförare när de kör hem efter arbetet. Anna Anund lägger fram sin doktorsavhandling den 13 maj och hon menade att det enda som är vetenskapligt bevisat att det hjälper för att lättare håla sig vaken när man är trött och kör bil är att ta en tupplur. Eventuellt kan lite kaffe ha en viss verkan. Et annat tips fick vi i mailen: 

”Hej,
jag har erfarenhet av att det hjälper att tugga tuggummi när jag blir trött bakom ratten.
Hälsningar C”

Nästa vecka tar vi tag i den infekterade Fett-kolhydrater-diskussionen. Är det två sidor som står helt emot varandra  - LCHF och Livsmedelsverkets kolhydratråd? Vi reder ut detta i nästa vecka –vi hörs!*
Ulrika

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".