15 september - Plocka fram känslorna

Mycket känslor blev det i dagens program, i ett telefonväkteri som berörde på flera sätt. Undertryckta känslor kom fram och formulerades i ord, och en och annan fördom kring naturvetares intresse för känslor kom på skam, bland annat. Förhoppningsvis så fick ni som lyssnade också med er ett och annat klokt ord på vägen från dagens gäster, Anna Kåver, psykolog och KBT-handledare, författare till boken om känslor ”Himmel och Helvete och allt däremellan”, och Björn Salomonsson, läkare och psykoanalytiker, som forskar på mamma-spädbarn-relationen.

Vi har fått stort gensvar kring detta ämne så jag vill passa på att efterlysa tankar från er på ämnet Ensamhet. Vi planerar ett program om en ganska okänd, men växande grupp ensamma, nämligen människor i 30-årsåldern. Vem ska man ”leva livet” ihop med om man inte har varken vänner eller partner? Vi söker kontakt med er som  har erfarenhet och skulle kunna prata om detta – och det går givetvis bra att vara anonym i radion. kropp@sr.se är adressen.

Här kommer några reflektioner efter dagens sändning:

”Varför är rädslan för andras känslor större än själva känslan. Det tycks som rädslan för känslor är stor, speciellt rädslan för sin egen otillräcklighet, det är lättare att  skylla på den som uttrycker känslor eller säger vad den tycker. Varför är rädslan för andras känslor så stor, kan missbrukas som maktmedel för att förtrycka genom att säga "vad hemsk du är som tycker så". Att använda andras känslor som maktmedel är fult. Vilket är vanligt maktmedel fegaföräldrar/barn, kompisar som mobbar etc.

/R

”Hej kropp och själ och Anna

Jag är en 32-årig man som har ett starkt känsloliv och har ibland svårt att acceptera detta. Jag pendlar mellan att följa känslans impuls och på så sätt känna mig naturlig och "som mig själv" och att låta förnuftet hinna ikapp då jag vet att jag ibland reagerar överdrivet. Särskilt problematiskt blir det när jag av någon anledning känner mig utanför då jag i grunden är rädd att bli övergiven pga diverse olyckliga omständigheter i barndomen. Detta ger såklart problem i kärleksrelationer men även ibland hos vänner.

 Jag läser faktiskt Anna Kåvers bok men skulle vilja ha tips om hur jag kan jobba med att hantera känslor av rädsla för att bli övergiven. De blir ibland så starka att förnuftet inte "hinner med" innan jag reagerar

 Mvh a

Till sist signaturen N, som vill tipsa om meditation som ett sätt att träna sig i att känna igen sina känslor:

Under 4 timmar går man igenom 13 olika faser, allt från ilska till glädje, sorg och kärlek. Man använder kroppen väldigt mycket och övningarna görs till musik. Man är fysiskt helt slut efteråt och det är svårt att gå därifrån med annat än ett öppnat hjärta.

För mig var det en befrielse att kunna känna ytterligheterna, t.ex. hat och kärlek. Jag har känt mig mycket mera levande och känner att jag lever ”hela jag”. Jag inser att jag har förminskat mig själv, och begränsat mitt liv, när jag anpassat mig till det intellektuellt styrda samhället.

Intellektet är inte dåligt, men livet har för mig blivit mycket rikare sen jag börjat träna på det här. Känslorna är i slutändan den kompassnål som hela tiden pekar mot sanningen inom oss. När jag är trogen min sanning, så sviker jag aldrig mig själv. Jag har blivit en bättre mamma och en bättre partner. Det är en lättnad att slippa gå runt med försvaren och hålla allt det där som är levande i känslolivet i schakt.”

Vi hörs om en vecka, känn mycket tills dess!

 /Ulrika