Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s hälsojournalistiska program.

17 november - Ensam och trettio

Publicerat tisdag 17 november 2009 kl 14.58

Idag handlade det om ensamhet och responsen från er lyssnare var stor. Känslan av ensamhet är som störst i 30-års åldern, det var dagens båda gäster överens om. Psykoterapeuten Torbjörn Andersson ville likna det med en livskris, och Mina Rydell, medförfattare till en rapport om svenskarnas ensamhet menade att man har en större känsla av avvikande och av att vara på fel plats när man är yngre. Lite uppmuntrande statistik är att svenskarna känner sig något mindre ensamma nu jämfört med för 25 år sedan, men ändå känner nästan hälften av den vuxna befolkningen ofta eller ibland ensamhet. Det vittnade också gensvaret från er lyssnare om i det direktsända telefonväkteriet och i mailboxen, som fylldes av erfarenheter och tips. Här är några av de insända breven:

Signaturen U tycker att det är för lättköpta råd som ges i programmet:

”För många av oss ensamma som lyssnade var det nästan kväljande äppelkäckt att höra att man ska kontakta sina grannar och odla sina intressen.

De enda mönster man kan bryta är sina egna och det är faktiskt omgivningen som bedömer och dömer. Om den har bestämt sig för att vissa människor ska vara utanför så är det nog rätt omöjligt att bryta för den som står utanför.”

”Ensamheten är något som har följt även mig genom livet.. och nu är det definitivt inte lättare än tidigare.

Jag är 34 nu, jag har aldrig varit i ett riktigt långvarigt förhållande som känns stabilt: det längsta varade i nästan två år, och efter det har jag en liten dotter som nu är två år, vilket är en stor glädje, sorg och stötesten. Jag älskar henne innerligt, samtidigt tydliggör det min ensamhet genom att ständigt påminna om den familj som skulle ha varit men inte finns.

Jag flyttade långt bort från mina hemtrakter för att komma till min flickvän jag hade, jag fick jobb och barn. För två år sedan tog förhållandet slut (fast jag älskar henne än), för nästan ett år sedan blev jag av med jobbet och även om jag trivs med natur och årstider här och att det inte är så trångt med folk, så är det en mycket gles glesbygd här och det finns väldigt få som har liknande intressen som jag. Jag vill inte flytta, för då tappar jag kontakten med min dotter. Jag känner hur självförtroendet har brutits ned de senaste åren och ofta känns det rent eländigt. En och annan ljuspunkt finns det, men det är tungt. Motivationen i tillvaron är svår att få syn på numera.

En ensamhet till viss grad behöver jag, men detta är för mycket. En och annan kompis finns det ju, men de bor hemskt långt bort och nästan ingen står riktigt nära...

i Norrlands inland”

”Ett råd till dej som är ensam. Gå med i en förening och skaffa en hund eller katt. Jag lovar du är inte ensam längre Hälsningar

L”

”Jag funderar över om synen på ensamhet har förändrats under de senaste 15-20 åren och att ordet ensamhet har fått en så negativ klang att man därför allt oftare använder ordet själv. Att göra något själv har ju ursprungligen betydelsen att göra något för egen maskin. Att säga att man går ensam på bio låter kanske mer ledsamt än att gå själv. Är vi räddare för ensamheten nuförtiden?

Hälsn. U”

”Hej. 

Ett förslag är att skaffa en hund. Vara noggrann med vilken ras och börja träna agility eller något annat fartfyllt. Hundtricket fungerar faktiskt.

Kramar A”

”Hej!

Jag är glad över att ni tar upp det här ämnet i radion.

Jag är 31 år och har levt ensam i hela mitt liv. Jag har haft en känsla av ensamhet ända sedan jag var liten men jag vet inte var den känslan har sitt ursprung i. Min önskan har alltid varit att få en djupare kärleksrelation men det har inte blivit så än. Jag har dock flera nära vänskapsrelationer.

Medan många saker har blivit mycket bättre med åldern, t ex självkännedom, kan jag även känna att ifrågasättandet utifrån blir större ju äldre jag blir. Samtidigt ifrågasätter jag ju mig själv också och varför jag uppenbarligen är annorlunda än andra. Ibland blir jag ledsen över andras tankar och åsikter eftersom det kan kännas som om andra inte kan förstå att min ensamhet också är en sorg för mig och något jag tvingas konfrontera hela tiden.

Jag ser dock många positiva saker med min ensamhet också - jag har gjort och sett mycket som inte andra har gjort och jag är väldigt mån om att ta hand om de relationer jag har. Det kanske låter motstridigt men jag upplever också som att jag har blivit en mycket mer öppen person tack vare min ensamhet.

M v h

F”

”Hej!

Efter min skilsmässa var jag mycket ensam.

Min räddning blev när jag tog kontakt med New Friends som är en vänskapsklubb för singlar och som finns över hela Sverige.

Här ordnas allt från caféträffar, vandringar i naturen, teater och bioträffar, hemmahos-träffar jag allt du kan tänka dig. Du är själv med och bestämmer vilka aktiviteter du vill ha.

Nu i lördags var vi några stycken i Danmark på Louisaina konstmuseum. Vi hade jättetrevligt.

Jag rekommenderar alla att prova!

A”

Nästa vecka handlar programmet om när arbetet blir en drog och tar över varje sekund av tillvaron, arbetsnarkomani är ämnet då. Lyssna gärna!

/Stina Näslund

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".