Eftersnack v 8 När jag var barn…

Varför är det så många som har ett så stort behov av att berätta om sin barndom? Det var utgångspunkten för dagens program. För oavsett ålder så är barndomen en ständig källa till anekdoter, minnen och referenser livet igenom. Inte hos alla, men hos ganska många. Å den typiska nidbilden av en terapisession börjar med orden ”kan du berätta om hur det var när du var liten…” Psykoanalytikern och läkaren Björn Salomonsson anser att starka upplevelser i barndomen sätter djupa spår som kan framkalla starka reaktioner livet igenom . Särskilt olika typer av kränkningar som vi upplevt som barn kan vara svårt att komma över. Riktigt traumatiska upplevelser från barndomen ska man behandla mycket varsamt, det menade Lena Harrysson Müller, psykoterapeut på Kris- och Traumacenter. Människor som varit med om krigsupplevelser, övergrepp eller svåra förluster under tidiga år kan ibland få väldigt starka reaktioner när de är med om en krissituation som påminner om den senare i livet. Men det finns inga ”alltid” eller ”måsten” ifråga om behandling, utan alla reagerar olika och man bör vara varsam med människor och hur de väljer att hantera sina trauman, menade hon. Psykologen och KBT-terapeuten Dan Katz passade också på att avliva myten om att KBT-terapeuter inte alls talar med patienterna om deras barndom. Det kan visst vara väsentligt att tala om svåra minnen, men det är inte säkert att det är där man hittar lösningen till de problem man har idag, menade Katz.

Vi fick några synpunkter efter dagens program, och den första brevskrivaren missade första halvan av programmet, där vi talade om just det som han efterlyser, men han har ändå några intressanta tankar om terapi som jag inte vill bespara er.

Vi hörs om en vecka!

/Ulrika

 

”Hej!

Jag lyssnade på kropp & själ idag den 23/2. Det var ett fint program, men det var en sak som gjorde mig besviken. Jag skulle gärna vilja ha en respons på detta.

Jag hörde inte början på programmet så jag får reservera mig i  min kritik av hänsyn till detta för saker kan ha sagts som jag missade. Frågan om barndomens betydelse i hur vi mår idag diskuterades. För de flesta männiksor är det en självklarhet. Att relationsmönster och händelser blir till inre bilder och modeller för hur vi relaterar och förhåller oss i nära relationer i vuxen ålder. Det är ju detta som man arbetar så intensivt med i psykodynamisk terapi. Man ältar inte alls barndomen, det är en vulgär version av psykoanalysen. Man upptäcker i relation till terapeuten hur man själv är medskapande till sitt eget lidande utifrån dessa inte bilder och modeller. Man får chansen att bli mer medvetandegjord och får ord på saker som man bara agerat ut tidigare. Detta är en enorm befrielse många gånger.

 Nu till min kritik. Ordet psykodynamsk terapi nämndes inte en enda gång. Istället intevjuades en KBT psykolog som enligt min mening uttalade sig mycket ytligt om hur man kan arbeta med barndomen i en terapi. Han tyckte att visst kan man prata lite om det men det var här och nu som var viktigast. Här och nu är även det viktigaste i en psykodynamisk terapi. Alltså min kritik består av att han mest tyckte att man kan nämna det lite i tröstande funktion, men inte den bearbetning och behandling som man ändå menar inom psykodynamiken att man kan åstadkomma. Hur kommer det sig att det alltid är KBT som ska lyftas fram? Det pågår en sådan enorm kampanj för KBT och nu när det de börjar få kritik för att de många gånger bortser från västenliga aspekter av människan så kampanjas det vidare att de visst ser till barndomen, men det blev alldelses tydligt på vilket slätstruket sätt det sker.

 Jag tycker att man kunde ha haft med det inslaget men det hade kunnat kopletteras med hur man arbetar psykodynamsikt. Håller ni inte med mig så här i efterhand. Inslaget om den killen som fått hjälp av att få ord på sina trauman och hur detta lett till att han inte slår, o s v utan skriver böcker istället var väldigt illustrativt, men inte en enda gång nämndes det som för en fackman var alldeles uppenbart: Han måste ha gått i psykodynamsik psykoterapi.

 Detta var mina synpunkter.

Tack för ett fint program!

 Mvh M”

”Hej! Intressant ämne, men ja behöver aldrig påminna mig/minnas barndomen för ja har den innom mej hela tiden, och refererar ständigt till den utan viljestyrning, det sker per automatik. Precis som ja alltid har alla åldrar innom mig, även ålderdomen som ja väl till viss del kommit in i enligt den här kulturens ålderfixerade synsätt.

 Ålder på mig själv å andra har ja aldrig förstått vitsen med, inte ens som barn, å som en logisk följd alltid avskytt födelsedagar, min har ja alldrig brytt mig om, det är bara andra som påminner mig. Det är inte ett utfall av nån slags ism eller lära, ja bara rent instinktivt saknar förståelsen av varför man ska bry sig om att dela in livet på ett sånt sätt.

 Det blir ju alltid lite pinsamt när ja glömmer bort barn å barnbarns födelsedagar men de har lärt sig rätt bra att det inte är av glömska eller elakhet, för istället uppskattar ja dem å ger/skickar presenter när som helst/när ja får lust, varför skulle en almanacka få bestämma när ja ska fira nån eller själv ha roligt, som nyår å jul exempelvis?!

 Likaså har ja aldrig förstått mig på att man ska göra vissa saker vid en viss ålder, och absolut inte göra vissa andra saker, personligheten kommer alltid först, sen kön, etnisitet, yrke/sysselsättning etz. å ja gillar skarpt att bli "gammal", tunn å-vithårig, skrynklig å påsar under ögonen, men här har ja ju en klar fördel som man före kvinnor som inte "tillåts" åldras med naturlig charm & skönhet.

 "På min själ växer inga gråa hår"

                     /Vladimir Majakovskij/

 Hälsningar: L”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".