Eftersnack v 10 ”Det var en röst som sa till mig”

Människor som har en psykisk sjukdom har inte bara sina inre demoner och sjukdomssymptom att hantera. Rädsla och okunskap gör också att psykiskt sjuka ofta blir ensamma och isolerade, vilket i sin tur gör bördan tung för familj och anhöriga. I dagens program mötte vi både Olle som själv har schizofreni och Rakel och Per, som är föräldrar till schizofren-sjuka personer. I studion berättade psykiatern och forskningssamordnaren Lena Flyckt, till vardags på Danderyds sjukhus, att det fortfarande finns stora kunskapsluckor kring orsaken till schizofreni. Den medicinering som finns fungerar olika bra på olika personer och anledningen till detta är inte riktigt klar. Håkan Nyman, psykolog och specialist i neuropsykologi betonande också att han skulle önska att synen på psykisk sjukdom kunde förändras. Att vi istället för att se de här tillstånden som kategorier så kan man se dem som dimensioner. Den som blir sjuk i en psykos eller får diagnosen schizofreni befinner sig i en dimension av mänskligt fungerande, sa Håkan. Å att detta inte är väsensskilt från andra normalfungerande personer.

Det finns gott om information att läsa på nätet kring sjukdomen. PÅ den här sidan finns även ett forum där man kan diskutera och reflektera kring sina erfarenheter:

www.viska.se/

Nästa vecka handlar det om klimakteriekärringar, vad händer med kvinnor  i klimakteriet, och hur blir det efteråt? Du som vet – skriv till oss och berätta vad det bästa är med att ha kommit i klimakteriet? kropp@sr.se är adressen.

Här kommer några brev kring veckans program:

”Att medicinera eller inte medicinera?

 Det är frågan!

 Hur ska man få ”behövande” att medicinera?

 Man måste få ett jakande svar på frågan: varför ska/måste jag medicinera?

Man måste alltså vara positiv till medicinering.

Hur/varför blir man det?

Medicineringen måste kännas meningsfull.

Hur blir den det?

Varför ska jag medicinera? Varför måste jag?

Har man accepterat att leva isolerad och samtidigt inte vara symptomfri kommer frågan att bli svår att svara jakande

Vill man istället leva mitt i samhället tillsammans med alla andra kanske svaret blir jakande.

Förstår man även att alla andra kanske kräver att man ska medicinera för att man ska kunna leva tillsammans i en gemenskap blir svaret tydligare.

Det måste med andra ord kännas bättre att leva tillsammans än att leva ensam.

 En gemenskap inkluderande alla andra måste alltså till. En dylik gemenskapstillvaro måste kännas meningsfull.

 Hur blir den det?

 När man får prova på gemenskapen kommer tilliten och förtroendet för en (depå)medicinering att växa.

 Men en för jobbig medicinering ger ingen tillräcklig mening i gemenskapstillvaron.

 Om istället meningen och upplevelsen av gemenskapstillvaron stärks, accepteras medicinen lättare.

 Sätt till alla klutar att stärka meningen i gemenskapstillvaron, vilket innefattar t.ex. jobb/praktik, personliga relationer och ordnad samvaro

 Sätt till alla klutar att anpassa medicineringen till individen.

 Under den jobbiga ” depåtiden” måste föregående punkt också vara uppfylld.

 En ”rätt” inställd medicin är grunden som gör det möjligt att komma vidare.

/A”

”Programmet borde ha fått fortsätta.Späckat var det.För mig som vet hur det är erfarenhetsmässigt instämmer jag helt och fullt.

 Att kalla det hellre för dimension och ej kategorisera är bra.Ni fick fram allt, tror jag.Det var jättebra att lyckas med det,som ni gjorde.

 Två syskon med liknande sjukdomar.Autism-skitzo,resp. Skitzofren.

Moder med Narcisissm och kanske troligen svår födslo-inverkan på dem båda och hantering närhetsproblematik.

Och intellektuell vän(nu död) med insikt och distans till sin sjukdom,som kunde berätta för mig.

 Genom läraryrket flera i klassrummet annorlunda.Dock inte Skitzofrena.Men där gavs det mig erfarenhet, att kunna skilja på allehanda olikheter som finns.

Autistisk och Aspberger

Psykosliknande hos mig själv Ex:Lyckades inte sätta julsnöret på julpaketen och återkom till affären flera ggr för att inhandla nytt snöre,då jag tolkade det var snöret det var fel på.Tills en dag med snöret i hand stod i snabbköpskassan och såg hur kassörskan växte och blev allt större ända upp till taket,som ett eko i bergen växer.

Då sa jag till mig själv  -:"Jag måste nog gå hem och vila....mig."

 Men redan som barn hörde jag en röst, som följt mig genom livet.Och som inte kan betraktas som tillhörande nåt sjukdomstillstånd.Den framträder då jag i livet står inför ett mycket svårt stupande val, jag inte längre klarar själv bemästra.5-6 ggr typ!

Hälsningar E”

”Hallå "signalsubstans"!

Hur kan det vara att inte signalen går hem för forskningen att det

skulle kunna vara sociala faktorer - övergrepp på ett litet barn.

Där finns stor procent belagd!

 Varför gör ni inte ett större arbete om det?

 /A”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".